Att jag inte skulle behöva dra åt snören så hårt att vaden fick blodstopp och fingrarna brännsår av krafttagen. Att jag inte en gång till skulle behöva ta spjärn mot en bänk för att resa mig upp och ostadigt hitta balansen samtidigt som jag blev huvudet längre än vanligt. Att inte behöva stappla mot en sargöppning och med hjärtat i halsgropen ta klivet ut på blankvit is.
Men jodå.
Som den politiskt korrekte förälder man vill vara så ska ju kidsen självklart få prova alla de vintersporter och snölekar man själv prövade som barn. Så där står jag, krampaktigt kramandes sargen, i helt nyinköpta skridskor snörade så blodet vill explodera. Men med ett brett leende för att inte visa den skeptiska yngsta dottern att jag för närvarande är rädd att mista livet.
Jag överlevde, bara jag fick hålla mig till vänstersvängar! Och det var förbaskat kul. Med detta säger jag hej och tack för galet roliga journalistår. Nu är det är dags för mig att snöra på andra pjucks och ge mig ut på en ny bana. Tjillevipp!