En av mina många är att jag inte står ut med folk som åstadkommer smackande och sörplande ljud när de äter och dricker. Ja, det är sant. Ja, det är ett präktigt i-landsproblem. Men det är fortfarande outhärdligt.
Jag har kallsvettig lidit mig igenom middagar bredvid tanter med glappande tandprotes. Jag har känt hornen växa ut när barnen, som ääälskar att reta sin moder, har sörplat soppa så att Emil i Lönnebergas köttsoppefest är rena barnleken i jämförelse. Jag har vridit mig i plågor när en nervöst muntorr Jimmie Åkesson prasselpratat sig igenom valdebatter (ja, galenskaperna omfattar även sådana ljud).
Jag har sett mig själv som halvgalen. Men nu visar det sig att tokigheterna har ett namn: misofoni. Det är en form av ljudkänslighet. Och vet ni vad: med denna känslighet följer att en ofta är ovanligt kreativ. Ju mer galen en blir av sörplandet, desto större är skaparförmågan, visar en amerikansk studie. Med andra ord måste jag vara ett kreativt snille. Men jag känner mig nog mer hemma i min hemsnickrade diagnos: "halvgalen" är ett utmärkt samlingsnamn för alla tillkortakommanden. Sen är jag gärna lite extra kreativ på köpet.