Efter EM-fotbollen och OS är det dags för nästa stora mästerskap. I nästa vecka startar orienterings-VM.
Det ska bli Tove Alexanderssons VM. Det är dags nu. Hon har varit på pallen i tio av sina elva lopp (enda gången hon missade slutade hon fyra).
Men hon har inget guld.
Det är det hon ska ta där i skogarna i norra Bohuslän, runt Buar i terrängen mellan Strömstad och norska gränsen.
Jag unnar henne verkligen framgången. För även om också jag har viss skogsvana skiljer den sig markant åt. Jag kan knappt gå utan att snubbla över rötter, stenar och ris. Och även om lokalsinnet är hyggligt går jag inte för långt in mellan träden. Orienterarna studsar fram som gaseller – och klarar av att läsa kartan samtidigt.
Ändå är jag lite bekymrad. För det som ska bli Toves guldmarker är redan mina guldmarker. Ja, svampmarker alltså, det är där jag fyller korgen med skogens gula guld.
Utdelningen blev hygglig i somras och årsransonen av kantareller är bärgad. Men jag erkänner girigheten. Mycket vill ha mer. Så när jag kommer tillbaka om en vecka hoppas jag innerligt att de där små gula knapparna som jag lämnade senast för att stå på tillväxt inte har trampats ned av medaljjagande orienterare.