Gerda och Siegfried bar samma efternamn som jag och var mina svärföräldrar. De är dessvärre borta båda två, och kan inte vara med och fira 70-årsminnet av freden i Europa i dag.
För 70 år sedan befann sig de båda då 16-åriga ungdomarna i ett evakueringsläger i Danmark, dit de förts på överlastade fartyg över Östersjön bara några dagar tidigare. Den tyska civilbefolkningen Pommern hade flytt undan krigsfronten.
Jag vet inte hur de upplevde freden, troligen med lättnad och glädje, men också med befogad rädsla för framtiden. De kunde inte återvända hem. Pommern var inte längre tyskt territorium. Lägret kunde de inte lämna utan risk att bli misshandlade eller rentav dödas. De blev kvar i lägret i flera år efter krigsslutet.
Gerda och Siegfried ville aldrig tala särskilt mycket om svälten, tristessen, sjukdomarna och hopplösheten i lägret. De ville hellre minnas att de träffade varandra och blev kära, och att de så småningom kom till Katrineholm.