Redan på lågstadiet fick jag stå i bakersta raden, tillsammans med de långa killarna, när det var skolfotografering. Det sved.
Inte nog med att jag var lång – jag var rödhårig, typ Pippi Långstrump, och fräknig, typ väldigt mycket mer än Pippi. Det fanns mycket för den retsamma att ta fasta på och det var inte så himla lätt att älska sig själv.
Fräknarna försökte jag gnugga bort med citron. Funkade inte. Håret bearbetades också med citron. Funkade inte heller. Provade sol i stället. Blev bara ljusare rött. Åt längden fanns inte mycket att göra förutom att tappa hållningen.
Fräknar är kvar, och håret är sedan länge mellanblont men det händer att jag färgar det – rött. Men när det ska tas bilder sitter jag gärna ner. Och citron har jag helst i maten.