Vi har förlorat så många genier och fantastiska yrkespersoner. Någon slags bottennotering måste ha nåtts. Överdriver jag? Vad sägs om David Bowie, Olle Ljungström, Lemmy Kilmister, Alan Rickman, Bodil Malmsten, Lennart Hellsing, Wes Craven, Christopher Lee, Henning Mankell, Magnus Härenstam, Prince, Josefin Nilsson, Robert Broberg, Johan Cruijff och bara den senaste veckan Freddie Wadling och Muhammad Ali.
Det är något som är både fint och äckligt med hur alla hyllar en när man är död. Inte bara hyllar, älskar. En komikerkollega skrev så träffande att "tänk om Muhammad Ali vetat om att han var en sån stor inspiration för medelålders mediemän i Stockholm". Där någonstans så fångade han hela mentaliteten i en mening. För visst är det väl så att inte en enda av dessa mediemän skrev något om hur inspirerande Muhammad Ali var medan han fortfarande var i livet. För vad är poängen, det är inte så att han snappar upp det. Då går det ju bort. Men att sedan sitta och beklaga sorgen till varann, som att man själv skulle vara direkt drabbad. Det finns något nära perverst i det.
Det sorgligaste när en hjälte stupar är när man vet att personen inte är klar. Ta Freddie Wadling. När han dog i förra veckan så hyllades han stort av nöjesbranschen och av sina kollegor. Men när man frågar gemene man så är det inte alla som vet vem han är. Mannen med den sargade rösten. Han var erkänd men inte folkkär. Utanför Göteborg. Dagen Freddie Wadling gick bort var det blott nio dagar kvar tills inspelningarna av "Så mycket bättre" skulle starta. Nio dagar från att påbörja sin resa mot att bli Freddie med hela det svenska folket. Jag är övertygad om att ett avsnitt hade räckt för att fylla en konserthusturné 2017. Nu fick han aldrig chansen. Chansen att bli folkkär. Det är så väldigt orättvist och det gör mig väldigt ledsen.
Jo, nog måste väl de senaste tolv månaderna ha varit rekordmörka. Så sorgligt, men i vissa fall kom något vackert ur det. Se på Bodil Malmsten som blickade inåt och som sista gärning släppte sin karriärs bästa verk enligt många. David Bowie som fortsatte vara kreativ, släppte sitt sista album, hyllades och var död tre dagar senare. Lemmy och Magnus Härenstam som båda stod på scen tills de stupade. Morsning och goodbye. Jag tycker vi gör rätt i att hylla våra hjältar, oavsett om det är Olle Ljungström eller mamma. Men jag tycker att vi alla kan göra vårt bästa för att komma ihåg att sträcka över rosen medan de fortfarande kan ta emot den.