Om du läser det här betyder det att jag återigen lyckats ta mig till jobbet med livet i behåll. Det är en betydande bedrift med tanke på hur katrineholmarna suger i trafiken.
För några år sedan strök jag nästan med. I bil genom centrum svängde jag vid grönt ljus – och rammades av en bilist som körde mot rött, för fort och lattjade med stereon.
Det var bara toppen av ett isberg. Det inser jag dagligen, när jag fullpumpad med stresshormoner och stigande fasa tvingas kryssa fram bland alla trafikfaror.
Mina "medtrafikanter" satt säkert alla och pillade sig i naveln när trafikläraren gick igenom kapitlet Högerregeln. Företräde? Glöm det, bilarna rusar ut i korsningar och cirkulationsplatser likt urskillningslösa projektiler. De blinkar aldrig. Bromsar aldrig. Vejer bara motvilligt. Ve den sate framför i kön som ska svänga av; preja den bromsklossen! Heldragna linjer är ett skämt, stopptecken ett hån. Övergångsställen är som gjorda för acceleration.
När kommunen ska göra om genomfartsleden planeras avsmalningar, farthinder och mer plats åt gångtrafikanter och cyklister. Mer sånt! Det må vara ett litet steg mot minskad dårskap, men en stort för att förebygga min road rage.