En kort signal ljuder över spårområdet. "Tåg i Bergslagen, mot Örebro, ankommer snart, på spår ett". Det robotliknande utropet känns väl igen. Det betyder att det är dags att stänga boken eller mobilen och lämna värmen i Hallsbergs stationshus. Likt teaterskådespelare som följer tejpade markeringar på scengolvet, vallfärdar vi stumma tågpendlare längs den sedan länge inövade vägen till våra respektive spår, kryssandes mellan varandra, alla i sina egna världar.
Trots all tid som går åt har pendlandet för mig ändå mestadels positiva konnotationer. Det erbjuder en lugn stund för vila eller förberedelse. När jag pluggade musik var det en tid för att lyssna på låtar jag behövde lära mig, under mina universitetsstudier kunde jag läsa texter eller gå igenom anteckningar inför nästa seminarium.
Morgonpendlingen till jobbet är dessutom ett perfekt tillfälle för att hålla sig uppdaterad om nyhetsdygnet. Jag gillar att trycka igång Sveriges radios senaste toppnyheter när jag går hemifrån. Man kan kamma sociala medier-flödet efter lokala händelser vi inte har hunnit snappa upp än.
På eftermiddagen sitter en radiodokumentär sällan fel: under mina många tågresor har jag djupdykt i allt mellan tunnelras, terrordåd och tunnhårighet. Det är också en bra stund för skönlitteratur, nu senast har jag slukat Sagan om ringen-serien som jag alltid har tänkt att jag borde ta tag i.
Ska jag vara ärlig blir det även en hel del Youtube-videos och Instagram-reels. Dessa aldrig sinande flöden av innehåll: vissa informativa och intressanta, andra ren underhållning för stunden. Vilket såklart också är en acceptabel användning av tiden.
Oavsett hur man som pendlare väljer att fördriva sin tid vill jag, för dem som har möjlighet, slå ett slag för tåget som transportmedel. Jag skulle säga att det har flera fördelar över att köra bil. Förutom det självklara i att tåget är bättre för både miljö och plånbok, går det att ägna sig åt långt fler saker i tågvagnen jämfört med herrgårdsvagnen.
Inte ens insikten om att jag med bilen skulle spara en halvtimme per resväg kan få mig att tänka om. Inte heller de vackra vyerna av Hjälmaren längs 52:an. För det finns en anledning som nog toppar alla de andra samtidigt – i bilen kan man inte ta en tupplur.