Om det svenska landslaget i nästan vilken bollsport som helst varit samlat vid Ericsberg under tre dagar hade trycket varit enormt. Nu handlade det om dressyr-SM. Ett ack så ointressant mästerskap uppenbarligen. Nog trodde jag att nyfikenheten skulle vara större. Om inte för sporten så i alla fall för tv-kändisar. De brukar ju locka. Och här fanns Charlotte Haid Bondergaard, hennes man Rasmus och topphästen Triviant som alla fick stor uppmärksamhet i vintras genom Svt-dokumentären "Ryttareliten".
Men inga autografjägare samlades runt vare sig dem, regerande svenska mästaren Patrik Kittel eller någon annan heller för den delen. De strosade ledigt och ostört runt, bytte några ord med andra ryttare, tog en kopp kaffe i slänten när solen tittade fram och tittade på de andra tävlande.
Visst, dressyr är om något en svår sport att förstå och tävlingarna ur publiksynpunkt för långa. Hoppning är lättare, där en rivning är så tydlig. I dressyr krävs det tränade ögon för att få maximal behållning. Ändå är det så fascinerande. Det räcker med att ha försökt bolla till tre med en fotboll och insett hur mycket träning det krävs för att klara det för att också förstå all den träning som ligger bakom ett framgångsrikt dressyrekipage. En häst är inte som en bil där man bara vrider om startnyckeln, lägger i en växel och kör. Här är det humör och enorma krafter som bokstavligen ska tyglas, komplicerade program som ska följas med en exakthet och precision likt en siffra med 17 decimaler. Så är det i grand prix. Lägg till att allt ska ske i takt till musik i kür och svårighetsgraden skruvas upp ytterligare några snäpp.
Med den insikten är det lätt att beundras över vad ryttarna och hästarna utför och se samspelet, även om jag missar nio av tio galoppombyten, en sned piaff och ostadig galopp.