Jag har precis hastat ut från Kvarnen under min rast på kvällspasset när han kommer emot mig. En ung kille, luvan på tröjan uppdragen över huvudet. Han säger något på knackig svenska som jag inte uppfattar. "Förlåt?" säger jag och han upprepar på engelska: "will you buy me food?".
En helt främmande människa ber mig köpa mat åt honom, en tisdagskväll i december på gågatan i Katrineholm. Jag reagerar med reptilhjärnan, kläcker ur mig ett "sorry, no" och hemfaller åt flyktbeteende.
Ungefär utanför Hemtex sköljer skammen över mig. "För" och "emot" gör saltomortaler i mitt huvud. "Jag hade ju faktiskt inga kontanter. Och om jag hade haft kontanter, tänk om han bara hade tagit min plånbok och dragit? Men varför tog jag inte med honom in i mataffären och köpte det han ville ha? Jag har ju råd. Å ena sidan: varför skulle jag vara skyldig att mätta en total främling? Å andra sidan: varför inte?"
Det här är vad jag kommer att bära med mig från 2015. Hur de avgrundsdjupa skillnaderna mellan överflöd och den mest hjärtskärande mänskliga nöd har krupit in under skinnet. Att det aldrig går att hjälpa tillräckligt mycket och många.
Att det är något som skaver precis hela tiden.