Den 18 december 1912 hölls ett möte hos Londons geologiska sällskap. Där berättade amatörforskaren Charles Dawson att han under några års tid samlat fragment av en skalle, som hittats i ett grustag i Sussex. Bitarna hade försiktigt satts ihop och liknade nu en människoskalle, men vars bakhuvud påminde om det hos schimpanser.
Kunde det sensationella skallfyndet vara den felande länken mellan människoapor och människan? Var England i själva verket mänsklighetens vagga? 50 år tidigare hade fossila rester av neandertalare hittats i Tyskland och fynd efter en annan tidig föregångare till homo sapiens, cromagnonmänniskan, hittades i Frankrike på 1860-talet. Fossil efter "Javamänniskan", homo erectus, upptäcktes i Asien på 1890-talet, men England var sorgligt tomt på tidiga lämningar. Ända tills Dawsons fynd tände hoppet. Fyndet fick namnet "Dawsons gryningsmänniska". Det fick enorm uppmärksamhet men möttes också av stark skepsis.
Men när fossilet studerades noggrannare i slutet av 40-talet fann man att skallen var färgad för att se äldre ut och att tänder, som också hittats, var bearbetade med fil. Sedan 1953 betraktas Dawsons gryningsmänniska som en medveten förfalskning. Någon gryningsmänniska har aldrig funnits. Men vad vi lär oss är kanske att människor kan gå långt för att få en plats i historien.