Men nu börjar jag tvivla på den svenska modellen. Eller är det snarare tvivel kring många lags ambitioner. Jag har levt i tron att Pierre de Coubertins klassiska uttryck "det viktigast i livet är inte att segra utan att kämpa väl" bara har gällt i OS. Hellre då italienska inställningen "att fotboll handlar inte om liv eller död, det är viktigare än så".
För vad är det som händer just nu? I damvolleyn fick Göteborg behålla sin elitserieplats eftersom inget annat lag ville ta klivet upp. Nu har bandyallsvenskan drabbats av samma problem. När Tillberga erbjöds platsen efter Gais i elitserien är det ingen klubb som vill ersätta Västeråslaget i allsvenskan. Trots att tio har fått erbjudandet.
Ju mer jag tänker på saken håller jag med Robert Karlsson. När jag träffade golfaren på Jättorp nyligen var han avigt inställd till upplägget. "Det är så typiskt svenskt" konstaterade han om upp- och nedflyttningar. Ishockeyn försökte i vintras lansera en stängd elitserie, där bara de attraktivaste lagen får plats. Då blev det ramaskri och förslaget drogs tillbaka. Nu hoppas jag att det bara var tillfälligt.
Anmäler man sig till en serie ska det vara med chansen att gå upp, inte risken. Idrott är en kombination av underhållning och tävling. Och hur kul är det med slagpåsar i en serie som inte har där att göra? Så resonerar också Katrineholm Bandys tränare Andreas Staaf om kommande vinter. "Hellre att vi spelar med elva lag än möter nåt Kalle Anka-lag", som han säger.
Apropå seriesystemet borde alla sporter kopiera innebandyns återgång till rena reservlagsserier. Ett U-lag som vinner men inte får gå upp för att klubbens A-lag spelar i den högre divisionen är lika illa som ett lag som tackar nej till att flyttas upp.