Då hjälper inga plåster i världen

Alltför ofta blir den långdragna väntan på asylbesked ett högt pris att betala för den nyfunna tryggheten.

Krönika2016-04-14 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Missförstå inte: få om ens några flyktingar som väntar på Migrationsverkets utslag skulle byta overksamheten och ledan mot fasorna de flytt från. Men för alldeles för många människor kommer den frustrerande väntan till en punkt där den riskerar att gå överstyr.

Vi har sett det på asylförläggningarna, där den stigande desperationen triggar till självskadebeteende och våld mot andra. I fjol ökade den genomsnittliga tiden för asylprövning med två och en halv månad till 216 dagar. Vad den ligger på i dag får svävande svar.

Vi har sett det påverka unga asylsökande som driver runt utan mål och mening mot utanförskapets brant. Och vi kan se det i reportaget om Renjbar och Chinar; hur människor som alltför länge kastas mellan hopp och förtvivlan får känslan av att sitta i fängelse.

Åtta år är en alldeles för lång tid att vänta på ett beslut om ens framtid. Och det finns de som tvingas vänta längre tid än så. I arbetet med reportaget träffade jag en asylsökande som nu är inne på sitt tolfte år utan ett avgörande – tolv år utan rätt till svenska för invandrare eller stöd från arbetsförmedlingen. Den personens chans att någonsin komma in i samhället förefaller mikroskopisk.

Visst, det finns säkert fall som är så komplicerade att de kräver längre utredningstid än andra. Rättssäkerheten måste få ta sin tid. Men ju fler svåra fall som tillåts bli hopplösa, desto djupare blir såren både hos den enskilde och samhället.

Mot dem hjälper inga plåster i världen.

Läs mer om