Natten till onsdagen sov jag lugnt, inget "visst ja" dök upp. Det enda som störde var stunderna då min sambo snarkade och jag fick putta på honom för att han skulle vända sig och sluta låta. Hundarna drömde vidare och China, den naknaste av dem, tryckte sig närmare mig under täcket, varm som en liten kamin.
Man brukar säga att små hundar tillåts sådant som de större inte får göra. Mina tre småhundar sover oftast i min säng, de större i sina bäddar på golvet. Det funkar liksom inte med fem hundar, en sambo och så jag själv i samma säng, även om den är stor.
Hur som helst, sambon gick upp tidigare än jag för att åka till sitt arbete. Pussade mig "hej då" och försvann. Jag sov vidare under de dyrbara 15–20 minuterna som återstod tills min klocka ringde.
Det dröjde ända till efter morgonpromenaden innan bomben slog ner i mitt huvud: "Visst ja, det var sambons födelsedag – i går". Jag hade inte gratulerat honom, varken med ord eller paket.
Gårdagskvällen spelades upp i mitt minne. Sambon kom hem ganska sent från jobbet och jag hade lagat mat, i alla fall delvis. För det mesta bor han borta, i en arbetskoja, i veckorna då han jobbar i skogen på någon annan ort långt borta. När han kände matlukten då han klev innanför dörren sa han med glad och förväntansfull röst: "Vad gott det doftar!". Jag svarade att jag gjort pannbiff med lök, men att han själv fick laga det han ville ha till det, eftersom jag inte visste vad han ville ha. Det var min 2-dag. Jag följer 5:2-dieten och skulle alltså inte äta själv.
Sambon lägger sig tidigt på kvällarna, då arbetsdagarna startar i arla morgonstund. Han sa god natt och försvann in i sovrummet. Fortfarande inget "visst ja" och inte heller sa han något.
På morgonen därpå när minnesbomben hade briserat ringde jag sambon och grattade och bad om ursäkt. Han skrattade och sa att han hade undrat över varför jag varken hade sagt något eller skickat ett sms under dagen.
När jag kom till jobbet mötte jag en morgonpigg arbetskamrat som berättade att även hon har svårt att minnas födelsedagar. "Det är så bra med Facebook för då får man en påminnelse", konstaterade hon. Hon hade också glömt sin mans födelsedag en gång. Lite senare samma dag hade hontalat med honom per telefon. Han berättade att han satt och åt tårta. Hon frågade om det var en kund som bjöd. Det var det inte, det var han själv. "Varför då?" undrade hon. "Det är min födelsedag", svarade han krasst.
En Facebook-påminnelse om vem som fyller år är bra, men funkar inte alltid. Min sambo är en av få som inte är med. Så jag får väl använda penna och papper eller skriva in nästa födelsedag i almanackan i mobilen redan nu.
reporter
KristinaRönnqvist