Man glömmer nästan bort ibland att det finns gott. Jag hade nästan glömt det. Allt känns så jämntjockt, grått mest hela tiden. Kris på kris, på kris, på kris. På kris.
Men det är då det slår en så hårt, när det i det tätaste mörkret spricker igenom lite färg. Jag känner ofta stor hopplöshet och ångest när jag tänker på samtiden. Jag dränker bruset med annat brus i form av tv, podcasts, böcker, mat och inhandlande av prylar jag varken har behov av eller råd med. Saken är att jag inte riktigt vill göra något åt problemet själv. Jag vill bara att det ska sluta. Jag vill att någon ska styra upp det här, bara trycka på knappen och reseta allt tillbaka en bit. Inte jättelångt, bara till då när det var uthärdligt. Då när alla grannar stod ute och pratade vid glassbilen. Inte som nu när alla grannar sitter namnlösa bakom larmade dörrar.
Jag befinner mig mentalt mitt emellan, i något slags folkhems-limbo. Det var nog likadant då, fast annorlunda. Det fanns ju kris på 90-talet också. Men känslan är att det var mer färg. Hemglassblått. Vita män i svart sprang ned på Sergels torg och sprang ned människor tills de låg platta. Då ville jag ge upp. Nazister. Rasister. Fascister. Anarkister.
Jag vet inte hur man kom fram till att det bästa sättet att få stopp på människor som samlas och begår brott på plattan är att själva samla människor och begå brott på plattan. Men lika väl som det är så dumt att klockorna stannar så pekade visarna rakt på 2016. Det är så här det är nu. Är 2010-talet en tid då jag vill sätta ett barn till världen?
Nazister tillåts marschera genom hela Stockholm, ledda av polis. Trots att de saknar tillstånd för sin demonstration. Samma poliser gick de sedan till attack mot när de inte fick göra som de ville. Samtiden. Allt i sin ordning.
När man vaknar upp och det ovanstående är vad som slår 150 slag i minuten innanför bröstkorgen, en regnig morgon sent i januari, då ska det krävas en rejäl knuff för att få benen över sängkanten. Jag trodde inte att det som skulle få mig på fötter var en 53-årig farbror från västkusten. Göran Larsson bor i Nol utanför Göteborg och jobbar som bilmekaniker. I fredags var han vem som helst. I lördags blev han rikskänd. I Nyhetsmorgon skrapade Göran Larsson fram 30 miljoner kronor och den rena glädjen i hans ögon satte färg på hela min lördag. Det var bara så jävla rätt. Allt kan verkligen hända och allt kan verkligen vända till det bästa.
I söndags när jag vaknade lyste solen hoppfullt. I måndags började avvecklingen av Fas 3. Himlen är klar. Hemglassblå.