Pintorpafrun – kvinnan, myten och spöket

Historia

Det ska redan från början klargöras att Beata von Yxkull inte är ensam om att aspirera till titeln som slottsspöke på Ericsberg. En av hennes konkurrenter hette Anna Karlsdotter och levde under första hälften av 1500-talet. Hon var den sista av Vinstorpasläkten, som kom från Vinstorps säteri i Västergötland. Hon kom till Pinntorp i Södermanland 1508 och regerade där till sin död 1552. Under 1800-talet såldes ett skillingtryck som tros handla om Anna.

Vi är dock många som tror på Beata von Yxkull som den ”äkta” Pintorpafun. Vill inte på något vis förstöra stämningen, men man ska nog komma ihåg att myten om slottsspöket på Ericsberg är just en myt och att sådana byter karaktär en aning varje gång de berättas. I följande ska vi få ta del av en av de vanligaste versionerna av kvinnan, myten och spöket Pintorpafrun.

Det korrekta namnet på gården/godset som i dag heter Ericsberg var egentligen Pinntorp eller Pinnatorp – alltså med kort uttal på i och två n. Troligen är det mytbildarna som gett gården benämningen Pintorp eller Pinatorp och dess stränga slottsfru Pintorpafrun.

Ericsberg har omgärdats av myter om Pintorpafrun sedan fyrahundra år tillbaka i tiden. Med tiden har hon blivit ett etablerat slottsspöke i folkmun.

Där Ericsbergs herresäte nu reser sin pampiga slottsbyggnad, bland parker och trädgårdar, låg fordom en egendom som hette Pintorp. Där bodde en kungens krigare som vid sin död lämnade gods och ägodelar till sin änka. I stället för att vara en god husmor för sin talrika tjänstestab, utarmade hon dem på alla vis och misshandlade den å det grymmaste. Under slottet hade hon djupa fängelsehålor, där mången oskyldig försmäktade. Mot barn och tiggare hetsade hon arga hundar. Och den som inte infann sig i rätt tid till arbetet, kunde vara säker på att vända hemåt på kvällen med hudflängd rygg.

Tidigt en morgon när dagverksfolket samlades stod Pintorpafrun på slottstrappan och såg en stackars torpare komma för sent. Skummande av vrede och överösande den stackars mannen med förbannelser, befallde hon honom att bege sig till skogs och fälla den största ek som fanns på godset. Innan kvällen skulle han frakta eken ohuggen och med toppen förut fram till gården, så att Pintorpafrun kunde se den från slottstrappan. Om han inte verkställde denna order till punkt och pricka, skulle han och hans familj utan barmhärtighet drivas från torpet och deras få ägodelar tillfalla gården.

Förtvivlad över den hårda domen gick torparen till skogs där han mötte en gammal man som frågade varför han var så ledsen. Torparen berättade vilket beting hans matmor belagt honom med och sade att den nu bara var Gud Fader själv som kunde hjälpa honom.

  • ”Pintorpafrun” Beata von Yxkull blir hämtad av en svartklädd man, för att anträda sin sista resa. 
  • Ericsberg har ett eget slottspöke – Pintorpafrun
1/

”Oroa dig inte” sa den okände, ”hugg bara ned eken, så ska Eric Gyllenstierna och Svante Banér dra den till slottet”.

Torparen började hugga och efter bara tre hugg föll den stora eken till marken med ett brak och torparen satte sig på stammen. Trädet började då röra sig som om det vore draget av hästar och snart var farten så hög att staket och gärdesgårdar yrde i luften. Pintorpafrun lät sig dock inte bevekas av att hennes order blivit utförd, utan förstod vilka som varit torparen behjälplig och hotade att kasta honom i fängelse.

Just då skakade en jordbävning slottet och fick dess murar att skaka och ur rök och damm körde en svart vagn, dragen av två svarta hästar fram och stannade på borggården. Ur vagnen steg en svartklädd herre som bugade sig för frun och bad henne göra sig klar att följa med honom. Avfärden skulle ske skyndsamt, endast tre minuter fick hon på sig att styra om sitt hus. Frun bönade och bad om att få ta slottsprästen, kammarpigan och kammartjänaren med sig som följeslagare. Detta beviljades och de klev upp i vagnen, som genast for iväg med sådan fart att folket på gården endast såg ett svart streck utefter vägen.

  • Beata von Yxkull, alias Pintorpafrun (1618-1667). Gift 1636 med friherre Eric Carlsson Gyllenstierna af Ulaborg. ,Beata von Yxkull, alias Pintorpafrun (1618-1667). Gift 1636 med friherre Eric Carlsson Gyllenstierna af Ulaborg. 
  • Ericsberg har omgärdats av myter om Pintorpafrun sedan fyrahundra år tillbaka i tiden. Med tiden har hon blivit ett etablerat slottsspöke i folkmun.
  • Pintorpafrun beskrivs ofta som hård.
  • Det finns flera bilder av hur Pintorpafrun var som människa.
  • Pintorpafrun har funnits som souvenir.
1/

Efter en stund kom de fram till ett lysande slott och den svartklädde ledsagade dem uppför slottstrappan. Uppe i salen avklädde mannen i svart frun hennes granna kläder och satte i stället på henne en grov kjol och trätofflor. Därpå kammade han hennes hår tre gånger så att blodet rann från hennes huvud. Sedan dansade han med henne tre gånger, tills tofflorna fylldes med blod. Efter tredje dansen öppnades en lucka i golvet och frun försvann i ett moln av rök och lågor.

När allt var över och frun borta gav den svartklädde tillåtelse åt tjänarna att återvända hem, men med uttryckligt förbud att se sig tillbaka. När de kommit ett stycke kunde kammarpigan inte styra sin nyfikenhet, utan såg tillbaka. I detsamma försvann både hästarna och vagnen såväl som den breda vägen och de resande befann sig i en vild skog som det tog dem tre år att leta sig ur och komma tillbaka till Pintorp

Det är knappast en tillfällighet att många av dessa sägner uppkom under 1600-talet, häx­processernas mörkaste århundrade, då kvinnans rang var lägre än någonsin och de som upplevdes avvikande brändes på bål. En adelsdam kunde dock inte avrättas och kanske var det därför sägner uppstod, till exempel att den lede själv kom och hämtade Pintorpafrun. I stället för att brännas och avrättas som häxa, blev hon förklarad som spöke för eftervärlden.

Slutligen kan nämnas att det var Eric Gyllenstiernas och Beata von Yxkulls son Christoffer Gyllenstierna som lät slutföra slottsbygget och gjorde Ericsberg till ett av Sveriges största gods. Den sammanlagda arealen av åker, äng, skog, sjöar med mera uppgår till nästan 17 000 hektar.

Pintorpafrun

I Södermanland, på sitt slott Ericsberg,

Där bodde en änka, fru Anna,

Som sög sina bönders och torpares märg

och hade av etter en kanna.

Hon trätte och svor, ifrån morgon till kväll,

Och nyttjade nageln och näven,

Vad pigorna fingo okristligt med smäll,

Och spöstuga hade hon även.

Där hängde hon bönder och tjänare upp

Och gav dem på pälsen så svåra,

Fru Anna hanterade människokropp,

Så ögonen månde sig tåra

Hon hetsade hundar på tiggare små,

Och log när de skreko för bettet,

Bad någon om mat, blev hon gulblek och blå,

Och for som hon varit från vettet.

Hon svälte sitt folk, lät det äta ur ho,

Den svällaste välling och grina.

Men hade en bonde en mjölkande ko,

Hon drev den i stallet till sina.

Så levde fru Anna. Men ryktets basun,

Om namnet och minnet tog vården,

I trakten hon kallades Pintorpafrun

Och Pinatorp kallades gården.

Detta var de sex första verserna av den visa som troligen är ett hopkok av allehanda slottsspöken i Landet under medeltiden, men som påstods handla om Anna Karlsdotter på Pintorp.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

Historianostalgi
Relaterat