Hyssintensiv illbatting

Krönika av Emma Eriksson

Få gånger vaknar man så abrupt som när minsta dottern dammar fjärrkontrollen rätt över näsbenet. Ouppmärksamma mödrar med siktet inställt på att få sova till 08.00 vet hon precis hur man tas med.

Efter de första stapplande stegen i februari ränner hon numera i ilfart genom huset på väg mot nästa hyss. Den där rappade väggen i hallen har numera en abstrakt muralmålning i svart krita.

Kaospiloten har även siktet inställt på storasystrar som häckar framför tv:n. Den fridfulla morgonlunken bryts av ett blodisande vrål. Storasysters favoritprogram har slocknat på tv-skärmen för tredje gången på tio minuter eftersom lillasyster har listat ut hur man slår av alla apparater på en gång med grenuttagets på/av-knapp.

— Hon är otroligt jobbig! Gör hon så en gång till säljer jag henne för två kronor, ryter den förtörnade 5-åringen och jag kväver ett fniss i armvecket.

Jag har lättare att hålla mig för skratt när hon raskt forcerar trappan och sliter ut 40 par mödosamt vikta flicktrosor ur systrarnas garderob. 2,5-åriga gulliganer är snabbare än Fantomens skugga. I nästa sekund spöregnar en triljard glaspärlor över golvet och jag överväger att hermetiskt försluta alla rum i huset med silvertejp och kontaktlim.

De där Landtidningarna jag brukar smygläsa på dass ligger obladade nuförtiden eftersom jag får sitta i beckmörkret och meditera över föräldraskapet. Lysknappen sitter förstås på utsidan och så fort jag låser in mig på toa är den lilla damen snabb som en hök att släcka.

Själv ligger jag som vanligt och skvalpar i bakvattnet. Som när jag tröstlöst försöker få igång gårdens odugliga Kinapuff till fyrhjuling för en åktur. Efter femte försöket kommer 5-åringen släntrande runt knuten.

— Det låter som du behöver hjälp mamma, säger hon vänt.

Sen visar hon ytterst pedagogiskt var choken sitter och drar igång muskedundret på första försöket. Tillintetgjord och med guldfiskmin frågar jag hur i hela friden det där gick till.

— Enkelt! Jag tittar bara hur pappa gör och så gör jag likadant. Det är därför jag kan koden till hans mobil fast han byter hela tiden", kvittrar hon innan hon skuttar iväg över gårdsplanen.

Dessutom har den min 5-åring fotografiskt minne och likt en synsk mini-Saida berättar hon var mina bortslarvade saker är.

Som den stressiga morgon när jag vänder upp och ner på huset i jakt på jobbmobilen. Med ett roat leende betraktar hon uppståndelsen tills jag vädjar om hjälp.

“Den kan händelsevis ligga under klädhögen på bänken i badrummet, mamma. Där låg den i alla fall när jag badade i förrgår”.

Joråsåatt... klart den låg där. Det är kanske dags att hon får axla rollen som familjens överbefälhavare...

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönika