Man kan undra hur stor och meningslös en katastrof skulle behöva vara för att skaka världens gudstro. Förintelsen hjälpte inte, inte heller folkmordet i Ruwanda med präster svingandes machetes. Femhundra miljoner människor dog av smittkoppor på 1900-talet, många av dem spädbarn. Det verkar som att vilket skeende som helst, oavsett hur ogynnsamt, kan göras förenligt med religiös tro.
Naturligtvis försäkrar troende av alla inriktningar varandra att Gud inte är ansvarig för det mänskliga lidandet. Men hur ska vi då förstå påståendet att Gud är både allvetande och allsmäktig? Det är det urgamla teocdiéproblemet, och vi kan anse det som löst. Om Gud finns är han antingen oförmögen att stoppa ohyggliga katastrofer, eller så bryr han sig inte. Alltså är Gud antingen maktlös eller ond. Den religiöse är nog frestad att nu utföra följande piruett: Gud kan inte bedömas med människans moraliska måttstockar. Men människans moraliska bedömningsgrund är just vad den troende själv använder för att visa på Guds godhet. Och den Gud som kan ägna sig åt något så trivialt som huruvida homosexuella ska få ingå äktenskap, eller vilket namn han tilltalas med i bönen, är inte särskilt avancerad.
Det finns en annan möjlighet förstås, både den rimligaste och minst förhatliga, den bibliska guden är ett påhitt. Religioner och gudar är skapade av människor, och upprätthålls och leds av människor som helt uppenbart är mer intresserade av detta livet än det nästa. Från det att en påve dör tills nästa väljs är det en kort period då ingen på jorden kan påstå sig vara allvetande och ofelbar; är det inte underbart? Låt oss omvandla den korta perioden till ett permanent tillstånd.
Anders Ladberg
Vingåker