Jag har ännu inte sett årets föreställning med Katrineholmsrevyn. Jag har inte läst Elena Ferrantes böcker. Jag har fått tvinga mig att titta på den fjärde säsongen av "Fröken Frimans krig" och "Bron" och jag vill absolut inte se Håkan Hellström på Ullevi.
Skälet? Hajpen har blivit mig övermäktig.
Alla lovord som östs över och all uppmärksamhet som givits dessa (troligen formidabla verk och evenemang) innan de ägt rum eller mött sin publik fungerar avtändande på mig.
För risken för att upplevelsen ska kännas som en antiklimax ökar ju exponentiellt i takt med hyllningarna.
Ja, jag vet att den här rätt ologiska inställningen till kultur- och nöjesyttringar är korkad och slår tillbaka på mig själv. Just i dessa dagar blir det extra tydligt.
Det har precis gått två år sedan David Bowie avled, och hans 71:a födelsedag passerade tidigare i veckan. Detta uppmärksammades bland annat genom att man släppte en demo från inspelningen av "Lets Dance" från 1983, som producerades av gitarristen och disco-ikonen Nile Rodgers. Demon är ett intressant dokument som ger en bild av arbetsprocessen när David Bowie skapade sin snabbast säljande singel under karriären. Men för mig är det alltid lite bitterljuvt att höra just den låten.
Ni som var med då vet att David Bowie samma år gjorde en världsturné, "Serious Moonlight Tour" som bland annat kom till Sverige för två spelningar på Nya Ullevi i Göteborg den 11 och 12 juni.
Hela Sverige kokade av Bowiefeber och jag hade biljett och resan bokad och klar till den andra konserten. Men dagen innan kände jag plötsligt att jag inte ville längre, trots att flera av mina bästa kompisar skulle med hoppade jag av och gav bort biljetterna till min kompis Johan.
Det har jag ångrat nästan varje dag i hela mitt liv sedan dess.
Men att jag önskade det ogjort hindrade mig inte från att ett par år senare ge bort en biljett till en konsert med det årets mest hajpade rockband, U2, som var ute på sin "The Unforgettable Fire Tour". Det ångrar jag också, fast bara i bland.
Jag har blivit bättre på att hantera hyllningar med åren, kanske för att jag i mitt jobb utsatts för de allra värsta hyllarna: de entusiastiska arrangörerna som ska presentera kända artister på lokala scener. De som berättar att det vi snart ska få se är i absolut världsklass och att det är fantastiskt att denna formidabla artist bevärdigat vår lilla stad/ förening med ett besök.
Snälla sluta med det! Som publik vill jag själv bilda mig en uppfattning om hur bra framträdandet är medan det pågår.