Insändare: Maja Backlund: "Jag identifierar mig fortfarande som aktivist"

För runt tio år sedan skrev Katrineholms-Kuriren upprepade gånger om den unga fredsaktivisten Maja Backlund från Björkvik. Hon deltog i ett flertal aktioner, både i Sverige och i utlandet. Hon greps flera gånger av polisen, men det var något som ingick i planerna.

‒Det var något man räknade med och jag var väl förberedd på det. Det var inte bara ungdomligt oförstånd, jag hade tänkt igenom alla aktioner ordentligt. Men jag tyckte att frågorna var större än min egen säkerhet.

Maja Backlunds engagemang väcktes tidigt, och kom främst från föräldrarna.

‒De har jobbat hela sina liv inom vård och omsorg. För dem var det självklart att hjälpa dem som hade det sämre. Jag tog till mig deras värderingar om allas lika värde och det är något som jag är jätteglad över att ha fått med mig. Jag tog bara deras åsikter lite mer bokstavligt...

Redan som 16-åring lämnade Maja Backlund föräldrahemmet och började på Bollerups naturbruksgymnasium på Österlen i Skåne. Där kom hon i kontakt med fredsföreningen Peace Quest, som hon beskriver som en inskolning i fredsrörelsen. Senare anslöt hon sig till nätverket Ofog, som främst gjort sig kända för direkt aktion mot kärnvapen och vapenindustrin.

Via en fantasifullt skriven ledighetsansökan, gav rektorn henne tillåtelse att åka till Skottland. Där deltog hon tillsammans med andra medlemmar ur Ofog i en aktion mot en kärnvapenbas i Faslane. Hon greps av polis och hölls i arresten i ett dygn. Året var 2006.

‒Den tiden la grunden för vad jag gör i dag. Det var då jag blev medveten om att man faktiskt kan förändra saker i världen.

Maja Backlund började intressera sig för den stora konflikten mellan Israel och Palestina. Runt årsskiftet 2008–2009 var hon tre månader i Palestina för att delta såväl i vardagslivet, som i fredliga demonstrationer mot Israels krig i Gaza. Det var en resa som gjorde stort intryck på henne.

‒Det strukturella våldet blev så påtagligt. Tidigare hade det mest varit teoretiskt för mig, men nu såg jag hur otroligt hindrande det är i människors liv.

Hon berättar om en händelse i östra Jerusalem, då israeliska bosättare plötsligt flyttade in i ett hus, medan den palestinska familjen som bodde där var ute. När ägarna kom hem hade de bara halva huset kvar att bo i. Bosättarna vaktades av militärer.

Maja umgicks med andra ur den palestinskgrundade aktivistgruppen ISM (International Solidarity Movement). Tillsammans bestämde de sig för att vakta i tält utanför den del av huset där familjen bodde kvar. En natt väcktes de bryskt.

‒Militärer störtade in i tältet och pekade automatvapen i ansiktet på oss medan de skrek på hebreiska. De tog oss till polisstationen. Vi släpptes snart, men medan vi var borta tvingade de ut familjen. Pappan i familjen dog i samband med den här händelsen.

Var du inte rädd?

‒Klart att jag var rädd, men vi var samtidigt förberedda. Jag trodde aldrig att jag skulle dö. Jag var mest ledsen och arg att vi inte kunde skydda familjen. Men det är klart att jag vaknade med panik den där natten.

Faktum är att rädslan sällan har stått i vägen för Maja Backlunds engagemang.

‒Jag är tyvärr lite för orädd ibland. I Palestina var jag mest rädd för vad som skulle hända dem som bodde där. Som västerlänning är man inte utsatt för samma risker som palestinierna, det är en tydlig rasism där, från den israeliska statens håll. Jag kan åka hem, men för familjen var detta deras hem. Jag har media, föräldrar och sjukvård till min hjälp. Palestinska barn blir skjutna – risken för mig bleknar i jämförelse.

Efter resan till Palestina började Maja Backlund fundera på vad hon skulle göra med sitt liv. Hon övervägde att bli heltidsaktivist, men ändrade sig. Det fanns en annan bana som lockade ännu mer, och där hon också skulle kunna göra stor nytta.

‒I Palestina var jag med i demonstrationer där många blev skadade och såg hur sjukvårdsarbetarna jobbade. Jag bestämde mig för att det var som sjuksköterska jag skulle utöva min aktivism.

Hemma i Sverige igen började hon utbilda sig till sjuksköterska. Men hon gjorde också flera försök att återvända till Palestina. Första gången greps hon på flygplatsen i Tel Aviv och sattes i fängelse på flygplatsen i 30 timmar. Hon kunde inte höra av sig till sina föräldrar så hennes pappa fick vända sig till ambassaden för att få veta vad som hänt henne. Hon eskorterades till slut tillbaka till Sverige.

‒Det var en märklig upplevelse, jag klassades som "säkerhetsrisk" och fördes ombord av en militär på ett vanligt turistplan. Efter att alla andra gått på leddes jag in längst bak. Militären ville inte erkänna att jag inte släppts in i landet på grund av att jag var aktivist, utan hävdade att det var nåt fel på mitt pass. Flygvärdinnan blev mycket misstänksam, minns hon.

Hon gjorde ytterligare ett försök att ta sig till Palestina, nu via Egypten. Men inte heller det lyckades.

2008 åkte Maja Backlund i stället till Karlskoga och tog sig in på Bofors industriområde. "Medborgerlig vapeninspektion", menade aktionsgruppen. "Intrång", menade polisen, som grep aktivisterna. Maja Bäcklund dömdes i juni 2009 till dagsböter för tilltaget.

Maja Backlund har nu jobbat tio år inom den svenska sjukvården. I dag vidareutbildar hon sig till specialistsjuksköterska inom intensivvård. Magisteruppsatsen ska hon göra i Jordanien, genom att intervjua sjuksköterskor i flyktingläger. Målet är att på sikt kunna tjänstgöra i konflikthärdar utomlands.

‒Aktivismen har format mig som person och jag identifierar mig fortfarande som aktivist. Men det är på en annan nivå. Jag har fortfarande kontakt med en del organisationer, men jag måste också ta hänsyn till mitt jobb och mina patienter.

Vad tycker du att du åstadkommit genom din aktivism?

‒Mellanmänskliga förändringar. I Palestina gjorde jag skillnad för dem jag mötte. Det ändrade ju inte situationen i Palestina och Israel, men det viktigaste är inte att stoppa krig, utan att göra skillnad för folk i deras liv. Men det har även förändrat mig själv. Jag har blivit ödmjuk inför mina privilegier i världen. Vi västerlänningar är dåliga på att inse hur bra vi har det. Vi har svårt att förstå varför man sätter sig på en båt över Medelhavet. Vi matas med tv-bilder från krig, men de når inte in i själen. För att ta till sig det måste man uppleva det själv.

En av hennes viktigaste frågor i dag är att den svenska sjukvården ska vara för alla, även för flyktingar och immigranter. Men även att arbeta mot den svenska vapenexporten ligger henne fortfarande varmt om hjärtat.

‒Vi mörkar hur mycket vi faktiskt bidrar till krigen och osäkerheten i världen, säger hon.

I höst genomförs den stora militärövningen Aurora 17 i Sverige, där minst 16 000 soldater från olika länder deltar. Maja Backlunds hemstad Göteborg kommer att vara en av övningens fokuspunkter.

‒Det är en märklig uppvisning i militärism och en kontraproduktiv handling i dagens läge. Jag jobbar nu med en grupp som kommer att delta i en aktionshelg under övningen, där vi uppmärksammar modernare medel för konflikthantering.

När hon ser tillbaka på tiden som ung aktivist som reste runt i världen, ångrar hon ingenting, men motiven kring aktivismen har ändrats genom åren.

‒I tonåren kände jag att jag behövde göra något bra för att förtjäna en plats som en bra människa. Jag levde mer för martyrskapet. De tankarna har jag växt ur. Nu gör jag det för min egen skull. Det viktigaste är inte längre att bevisa att jag räddat världen.

Finns det något hopp för världen?

‒Absolut! Jag såg föräldrar på Västbanken som envist talade om alla människors lika värde för sina barn. Som lärde dem att det finns annat än ilska och hat. Då insåg jag att allt är möjligt.