Jag borde kanske inte bry mig. Jag arbetar inte längre inom barnomsorgen. Och när jag gjorde det var jag dagbarnvårdare. Men jag blev så ledsen, när jag läste insändarna som var skrivna av "Pedagog i Katrineholms kommun" och "Tre pedagoger med framtidsdrömmar" som publicerades 19 november.
Hur många år har barnantalet på våra förskoleavdelningar varit för högt? Var har framförhållningen funnits? Hur länge ska personalen orka trolla så att vardagen på förskolorna ska fungera?
Personalen på förskolan har samma mål, som jag hade då jag arbetade med barn. Att ge barnen en trygg och glädjerik förskoletid, en bra start i livet och en stabil plattform. Ge personalen förutsättningar, så att de kan nå sina mål.
I flera år har personal och föräldrar matats med löften om att barnantalet på förskoleavdelningarna ska minskas. Löften som ingenting är värda, eftersom de inte har uppfyllts fullt ut. Nu inför valet nästa år kommer vi att få höra mera om hur bra det ska bli. Men vad hjälper det? Även om de nya löftena infrias, så får dagens små barn ingen glädje av det. Utbyggnaden borde ha skett för länge sedan.
På 1970- och 1980-talet var jag mer än en gång irriterad över att daghemmen nekade att ta emot fler barn med hänvisning till att alla avdelningarna var fulla. På den tiden hade vi dagmammor ofta lika många eller fler barn per vuxen än personalen på daghemmen. Jag var ibland avundsjuk på dem. Det var jag inte under mina sista arbetsår som dagbarnvårdare. Då kände jag bara beundran för dem: Hur orkade de?
Nu önskar jag att personalen kunde göra som på 1970- och 1980-talet. Neka att ta emot fler barn. Tyvärr skulle det drabba småbarnsfamiljer, men det verkar som om personalen måste göra något drastiskt, för att de styrande ska lyssna. Beror det på att det nästan är enbart kvinnor som arbetar inom barnomsorgen? Eller är barnen inte så mycket värda?
Barnen vår framtid