Jag är inte ensam om att reagera, för tack och lov verkar det finnas vettigt folk därute också, utan vi är många som känner ilska och frustration.
Kan någon vettig människa förklara hur man kan stå och fotografera en drunknad? Vad är det för psykologisk diagnos som gör att man utsätter offrets anhöriga och vänner för något sådant. För givetvis kommer bilderna ut på sociala medier, vad skall man annars ha dem till?
Klart det ger några gilla när man fotat en död människa, tänk någon som är död på riktigt. Och klart man måste lyfta upp sina barn så de får se, spännande saker det här. Mitt i händelserna centrum liksom, jag var där och kan berätta.
Får jag vända på det lite? Tänk om det var du själv som låg där, skulle du velat bli fotograferad då? Utlagd på Facebook så alla kan se. Eller om din gamla pappa drunknade för att folk parkerat fel och sen vägrar flytta sig när han skall räddas, skulle du gilla det?
Jo, den gamle mannen fotograferades också förstås, tänk vad spännande, och ännu några barn lyfts upp för att få beskåda det hela. Men om du inte skulle vilja bli fotad som död, varför tror du andra skulle gilla det? Tänk vad spännande att få fota en riktig olycka, med massor av blod, och där ligger din dotter, oj spännande, det fotar vi. Eller kanske inte?
Kan vi alla få be om lite hänsyn här, kanske en stunds eftertanke vad som är lämpligt och inte.
Jag vet att ungar kan bli jätterädda av otäcka saker så hur vet du att just ditt barn inte mådde dåligt av att se en död människa? Jag såg själv en död katt som barn, jag minns fortfarande knappt 60 år senare, hur otäckt det var. Vilka mardrömmar jag drömde.
Jag har ett förslag, till alla som fotar vid olyckor, försök sätta dig in i en annan människas situation så slipper vi andra höra talas om ovanstående.
Att ha nöje av att fota medmänniskor i svåra situationer känns faktiskt inte riktigt sunt, jag skulle skämmas om jag var som du.
Gunnel Malm, Julita