Till Förvaltningsrätt samt till biträdande förvaltningschef i Katrineholms kommun
När jag läser om ert avslag till 7-årige Jamies skolskjuts, så tänker jag på min mamma, som under 50-talet fick kämpa för min syster Eva, som hade ett medfött svårt hjärtfel.
Alla samtal till rektor och skola i olika ärenden, till exempel när hennes klass skulle placeras högst upp i Södra skolan, utan hiss. Eller till gymnastiklärare som inte kunde förstå varför Eva inte alls kunde vara med på gymnastiken.
Och jag frågar mig: Har vi inte kommit längre i dag, 60 år senare, utan att en ung förvärvsarbetande småbarnsmamma, med ett barn som dessutom har extra omsorgsbehov, måste gå ända till Förvaltningsrätten (och förmodligen ännu längre) för att få skolskjuts för detta 7-åriga barn, när han bor hos henne varannan vecka, i närliggande kommun. I dag har vart 3:e-4:e barn i Sverige separerade föräldrar och alltså två hem. Alla har inte turen att bo i samma kommun.
Jag ber er, mjuka upp era förhärdade hjärtan ni myndighetspersoner och inse att ibland är inte det rätta beslutet att bokstavstroget följa lagtexten, utan att i avvaktan på att lagboken ska uppdateras i paritet med verkligheten, följa ert hjärta, som har sitt eget förnuft, ”hjärtats lilla hjärna”. (Kunskapskanalen, sept-13).
Karin Arlert