Katrine Holm får ett brev från en beundrare i förskingringen. Foto:

Kära Katrine Holm!

INSÄNDARE

Du, min ungdoms stora kärlek och min ålderdoms trygga famn.

Det här är en insändare med syfte att påverka. Det är läsare och andra externa skribenter som skriver texterna och det är deras egna åsikter som förs fram, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Det är nu ett år sedan vi sågs och du behåller din tjuskraft, åldras med värdighet och är fortfarande min stora dröm.

Även om jag tycker du i en del fall sålt dig till billiga och lättköpta framgångar – något du med din självklara integritet borde stå över.

En måndag i juli tillsammans med dig, kan göra mig en aning fundersam. Den nya Stadsparken är ett lyft och Allsångskvällen där, något du kan vara stolt över. Trots regn och allmänt otrevligt, fungerar den enkla underhållningen bra, duktiga musiker och sångare.

När jag sen som vanligt vandrar ner till Hotel Linden, ja, jag kallar det så fortfarande – trots att det numera heter Harrys – är det stängt och tillbommat som ett sommarbad i februari.

Och Stadshotellet, där vi dansade och träffades så ofta, när vi var nyförälskade. Nu O´Learys med femton storbildsskärmar längs väggarna, där män som tycker att en 0-0-match mellan ÖIS och AFC Eskilstuna är höjden av lycka en sommarkväll.

Slöa blickar mellan matchen, ölglasen och mobilen. Snusdosan på plats.

Men du har fortfarande dina röda och frestande läppar i form av Sultans konditori, dina klarblåa, glittrande ögon vid Djulösjön och ditt nylagda, ljusa hår uppe vid Talltullen.

Dock har jag fortfarande svårt att förstå, att du gjorde dig av med gångbron över järnvägen, den som var en stor del av dig, gav ditt ansikte den särpräglade karaktär, som gjorde dig känd. Sedan länge ersatt av en tunnel, där mer eller mindre kända personer uttalar sig om din förträfflighet.

Men kanske är jag bara en hopplös bakåtsträvare, som dväljs bland alla dina olyckliga beundrare. Ett styng av svartsjuka?

Till slut vill jag nämna för dig att min fobi för ”Konsumhörnet” består. Varje gång jag passerar denna din navel, återkommer alla traumatiska minnen.

Jag har kanske berättat det förr, men i min tidiga barndom låg där, i ett av hörnhusen, dåtidens Folktandvård.

Tandläkaren, som huserade där, var stor, skräckinjagande, luktade rök och hade ett väl fungerande gasverk i magen. Därtill sjöng han högt under tiden han gick lös på mina tänder: "Diina öögon äro eelva, faller en så faller alla".

Det är spår som för evigt sitter inristade i mitt allt sämre minne, något jag bara berättar för dig, så här i enrum. Vi förälskade blir lätt nostalgiska, talar om det som förenar oss, vill så innerligt känna närheten från förr.

Katrine, förlåt mitt svammel, men jag vill bara väl, kanske få någon erkänsla och sympati från dig.

Längre vågar jag inte sträcka mig.

Olov Petersson, Österlen

En av din många beundrare i förskingringen

Läs mer om dessa ämnen

Insändare