Jag ryser av obehag

Insändare

1975 föddes min yngste son och jag fick frågan om jag ville placera honom på institution eftersom han var funktionshindrad. Samma år avslutades steriliseringen av kvinnor som födde barn med defekter, som doktorn sa. Ändå fick jag kommentaren att jag borde sterilisera mig.

Det här är en insändare med syfte att påverka. Det är läsare och andra externa skribenter som skriver texterna och det är deras egna åsikter som förs fram, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

I dag 43 år senare finns planer på att, återigen, bygga för att bereda plats för barn, och vuxna (?) som rätteligen borde ha assistent i hemmet.

Låter det som den sk vården i början av 1900-talet? Då man slängde in folk på institutioner för de inte platsade i samhället, var funktionshindrad eller man helt enkelt bara skämdes för man fått ett barn med problem. Alltså, jag får lite rumänska barnhems-vibbar och ryser av obehag när jag hör om det hela.

Att bygga kostar, att ha personal på dessa ställen också. Är det inte billigare att låta barnen bo kvar i sina familjer, MED assistenter, än att de skall skiljas från mamma, pappa och syskon?

Många vet vilket trauma det kan vara att skiljas från sina föräldrar, det kan faktiskt prägla ens kommande liv, fråga oss som varit på barnhem till exempel. Så, hur tänker man då när det finns planer på sånt?

Sen har man mage att påstå att "andning och sondmatning" inte hör till "grundläggande behov".

En så märklig formulering att den borde strykas direkt och handläggaren avskedas. Nästa gång borde Försäkringskassans personal prova att låta bli att andas och kanske leva någon vecka eller så utan sondmatning. Och givetvis inget annat käk heller. Möjligen inser de då att det är just grundläggande (överlevnads-) behov vi talar om. Det låter helt vansinnigt att lagstiftning måste till för minsta lilla, vanligt sunt förnuft verkar helt satt ur spel idag, lagen att "alla skall ha samma rättigheter till ett bra liv också". Sjukt är vad det är och då talar jag inte om barn/föräldrar utan om myndighetspersoner. För alla vi med egen kronisk sjukdom, nära med kronisk skada/sjukdom, alla vi vet att man måste vara som en pitbull för att hävda sina rättigheter. Gärna mer påläst än myndighetspersoner, då kan man hänvisa till regler, lagar och paragrafer. Sen skall man orka också, inte ha ett krävande jobb eller något annat som gör att man själv kantrar.

Ett jädrans kämpande är det att ha barn med handikapp, de vet vi som har det, och det blir inte lättare alltså. Ni politiker som så gärna vill ha våra röster, hur tänker ni nu vad gäller regler för assistansen, så att familjer inte behöver splittras? Eller blir det bara det vanliga snömoset?

Och inget mer.

Undrar du som läser det här vad jag svarade på frågan ovan om sonen på institution?

Ett mycket kort: det är INTE aktuellt! Och då hade jag ändå en 2-åring, runt 15 vuxna hundar och två valpkullar hemma. Men jag tvekade inte en sekund.

Gunnel Malm

Julita

Läs mer om dessa ämnen

Insändare