Gunnel Malm undrar varför pensionen blir så olika från person till person. FOTO: JESSICA GOW/TT

Hur kan pensionen bli så olika?

Insändare

1972 sålde mina föräldrar sitt sommarnöje för 60 000 kronor, deras dotter hade fått intressen på annat håll och ville inte följa med ut på landet längre.

Det här är en insändare med syfte att påverka. Det är läsare och andra externa skribenter som skriver texterna och det är deras egna åsikter som förs fram, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

1973, vid 60, gick bägge i förtida pension och levde sen på pengarna tills ålderspensionen trädde in. Under resten av deras liv hörde jag aldrig att de inte fick pengar så det räckte. Visserligen hade de inga större utsvävningar, reste inte och nöjde sig med det lilla. Å andra sidan var det här på den tiden när man kunde leva på sin lön/pension, kvinnan kunde vara hemma och tv-sladden stoppades in i uttaget utan vare sig boxar och andra konstigheter. Inte heller hade de mobil, dator eller skaffade sig nytt kök då och då. Så kanske förklaringen, till viss del, finns där. Morsan kunde till och med spara lite så jag själv, och de kommande barnbarnen, alltid fick en slant till födelsedag och jul. Fattigpensionärer hade de aldrig hört talas om, inte heller FAS 3 och utförsäkring.

2012, alltså 40 år senare går deras dotter, jag alltså, in på lokalkontoret för olika myndigheter i Katrineholm. Numera måste man ansöka om att få pension och det är precis vad jag ska göra. Vill du ta ut din tjänstepension också, frågar den trevlige unge mannen, den gäller i så fall tills du är sjuttio. Jag tvekar lite, undrar hur det blir efter det då? Jomen, då får du förstås bostadstillägg blir svaret, du kommer att ligga på nästan samma inkomst som tidigare.

Det lät ju betryggande så tjänstepensionen plussades på den vanliga. Inga jätte­summor blev det, men jag klarade mig. När jag sen kunde dela lägenhet då löser sig det mesta. Under 2017 fyllde jag sjuttio och som jag vill ha lite koll innan så travade jag åter in på kommunens lokala myndighetskontor.

Vad skulle jag nu få för inkomst efter fem år tro?

En trevlig ung tjej får, efter diverse telefonerande, fram att det hela skulle sluta på 10 471 kronor inklusive 871 kronor i bostadstillägg! Oj. Klart jag hade räknat med mindre pengar, men kanske inte SÅ mycket mindre. Var det verkligen rätt det där? Jo, det var det visst. Så jag tar mig en rejäl funderare på hemvägen och inser att drar jag in på en del så går det, för man behöver ju inte vara med i så många föreningar. Inte läsa en massa tidningar heller när det finns radio och tv. Dagen efter är jag dum nog att ringa upp Pensionsmyndigheten centralt för dubbelkoll. Och då kommer den verkliga kallduschen!

6 626 inklusive 207 kronor i bostadstillägg blir budet den gången, men då får jag tjäna 24 000 kronor per år utöver det, vilket lät väldigt gentilt. Nästa samtal till samma myndighet då har man höjt det hela till 10 691 kronor fast utan bostadstillägg. Spännande det här. Eller kanske bara läskigt.

Jag menar här dealar man ju faktiskt med mina fram­tida levnadsvillkor. Vid koll tre månader senare får man fram samma summa. Jag är som föräldrarna, har inga speciella utsvävningar, äter inte oxfilé och byter bara kök när jag byter lägenhet. Inte alls alltså. Men jag har två hundar och det kanske inte är tillåtet och jag saknar partner för då skulle det troligen gå ihop bättre, har dock inte lust att ragga karl av den anledningen. Man kan undra hur i hela världen pensionen kan bli så olika? Och hur ska någon kunna planera sin kommande ålderdom i förväg?

Fast nu måste jag fundera var jag ska placera mina framtida stora (?) överskott. Panama och Cajmanöarna är väl inte att tänka på, guld och diamanter i ett bankfack låter mer spännande.

Gunnel Malm, Julita

Läs mer om dessa ämnen

Pensionärpensioner