18:29 plingar det till i alla hemmets mobiler. “Befarad brand i en industri i ditt närområde.”
Fem minuter innan har min mamma precis ställt sig upp och tittar rutinmässigt ut genom fönstret och utbrister “Oj jävlar! Jag får rysningar.” Ett svart moln bolmar upp, vad det ser ut som, bara några gator bort. Vi har inte hört några utryckningsfordon än och jag tänker att det alltid är någon som måste ringa 112 först. Men plinget i SOS-appen ljuder och vi kan lugna oss en aning.
I samma sekund bildas en liten trafikstockning på gatan utanför. “Någon fotbollsmatch där nere kanske?”. Min syster åker hem till oss för att även hon fått en notis om att det brinner ungefär där vi är och vill såklart se till att det inte är vårt bostadshus som håller på att gå upp i rök. Men bilarna på gatan blir fler och fler. Många fler än som får plats att bo i Värmbol.
Det slår mig att bilarna som stockas är på väg till branden. Och då börjar det brinna i mig. Hur kan någon människa med vett i skallen tycka att det känns rimligt att åka och kolla på förödelse? Att de till och med tycker att det är spännande och kul när någons jobb, investeringar och kanske liv försvinner? När notisen i SOS-appen tydligt lyder “vänligen lämna plats för utryckningsfordon. Undvik området och eventuell rök.” Så gör man det motsatta.
När min syster åker hem och förbi branden ringer hon för att berätta att på grusplanen i Värmbol står det fullt med bilar med nosen vända mot lågorna och röken. Vet inte vad jag ska vara mest arg på. Människors brist på empati för de som kanske just har förlorat något eller någon, brist på respekt för räddningstjänsten och deras kåtma efter blåljus och ett “happening” i deras bedrövliga skärmtittarliv. Eller att detta är det närmaste vi kommer någon slags folkfest i Katrineholm.
Värmbolsbo