För några veckor sen hade KK en insändare som gjorde att jag, och troligen åtskilliga andra, gnuggade morgontrötta ögon och undrade om jag verkligen hade läst rätt. De värderade skribenterna ville riva det gamla vattentornet och godsmagasinet samt bygga höghus vid infarterna. Det skulle sätta Katrineholm på kartan.
Vattenverket sorterade under byggnadskontoret, vars chef jag var, under tiden 1958-1987. Mina synpunkter på frågan kan därför ha något intresse.
Vi var inne i partiernas slutspurt inför valet och med ålderns rätt var jag också trött så därför måste jag vänta med min korta kommentar. Tornet bär årtalet 1907 så jag trodde att det skulle omnämnas i Hilding Hjelmbergs första böcker om Katrineholms historia men jag kunde inte finna annan anknytning till vattentornet än ett fotografi på Västra skolan. Stans, eller rättare municipalsamhällets, första vattenverk hade nämligen tagits i drift också det 1907 utan att någon strid tycks ha föregått dess tillblivelse. Annorlunda var det med förslaget till vattentorn. Var det inte förmätet av ett municipalsamhälle att uppföra ett vattentorn, till utseendet förvillande likt ett sydländskt klocktorn? Så blev dock fallet och en av samhällets store män, Carl Gustaf Grönkvist, skänkte pengar så att sockeln kunde bekläs med granit. Som formgivare anlitades en av våra mest berömda arkitekter under första hälften av förra seklet, nämligen Ivar Tengbom. Ett par decennier senare blev han arkitekten bakom några mer berömda byggnadsverk än vattentornet i Katrineholm, nämligen Konserthuset och Högalidskyrkan, båda i Stockholm.
Det gamla vattentornet togs ur drift 1970. Det hade haft en behållare av koppar som rymde 250 kubikmeter. Det nya vattentornet kommer inte att bli omnämnt för sin skönhet, möjligen för sin kärva fasad och sin prägel av ekonomiskt tänkande. Det fick dock betyget 3,5 på en femgradig skala vid en visning för ca tre hundra personer. Det rymmer för övrigt 6 500 kubikmeter, 26 gånger mer än sin föregångare.
Många med mig anser att det gamla vattentornet är vår stads finaste byggnadsminnesmärke från förra århundradets början. Ett beslut, som kommunstyrelsens arbetsutskott fattade 1975, att anvisa 80 000 kronor för lagning av taket, kan inte tydas på annat sätt än att det också är kommunens avsikt att bevara tornet. Att riva det vore ett helgerån. Gamla vattentornets vänner, till vilka också jag självfallet hörde under mina friska år, förtjänar ett stort tack för den insats de gjort för att bevara Kampanilen och minska kommunens kostnader för underhållet. De lär för övrigt inte vara så stora att de påverkar den skattesats som kommunfullmäktige senare i höst ska fastställa.
Allan Sunnliden