Jag måste tacka "Pfeff" för en utmärkt inlaga i debatten om tiggare på stan den 9 januari. Problemet är större än de två personer som suttit i Katrineholm under december. Jag kan tänka mig att det var det som Göran Dahlström menade med sitt Blogginlägg. Var går gränsen för dig som ger till tiggare? Är det att ge till den som ser fattig och lidande ut eller räcker det med att personen står med öppen hand och vill ha pengar.
Om alla, eller de flesta, skulle ge en slant varje gång vi passerar en person som vill ha pengar så skulle dessa personer lätt dra in tusentals kronor varje dag, skattefritt. Detta till skillnad till de behövande som ännu inte tigger (ensamma mammor utan jobb, övriga arbetssökande eller de med missbruksproblem) utan söker hjälp av den offentliga kassan - socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och så vidare - för att de inte kommit på tanken att det skulle vara mer lönsamt att tigga. Betänk om de personer som i dag får ekonomiskt stöd av det offentliga med säg tiotusen kronor per månad - jag kan tänka mig att det finns ett antal - i stället kunde tigga ihop 2 500 kronor per dag (12 500 per vecka om de tigger 5 dagar i veckan, detta under förutsättning att de flesta ger, som du som stöder tiggeriet vill) så undrar jag om inte detta skulle vara frestande. Skulle du då som uppmanar alla oss att alltid ge till de som tigger att fortsätta göra det, och i så fall hur ofta och mycket? Tio kronor varje dag, hundra kronor varje månad (hur hålla reda på det?) eller hur har du tänkt. För tänkt har du väl. Inte bara på det rumänska paret i Katrineholm utan på alla tiggare hur många de än är eller blir. (Betänk också rånrisken mot dessa personer med tusentals kronor liggande i en burk på marken)
Jag tror på att ge pengar till hjälporganisationer och att betala skatt, allt efter förmåga, så att de som behöver stöd får detta under kontrollerade former och efter behov.
Ellhå