Då jag haft kontakt med anhörigcentralen i Katrineholm har jag fått brev därifrån med önskan att som anhörig utvärdera kommunens anhörigstöd. Jag vill på detta sätt delge även andra människor min uppfattning som bara är positiv. Min första kontakt fick jag genom Hälsotorget på Kullbergska sjukhuset Fick sedan kontakt med demenssköterskan för enskilt samtal och så småningom kunde jag anmäla mig till en anhörigutbildning trots att jag tillhör både "fel" kommun och län. Jag bor i Finspångs kommun Östergötland men bor precis på gränsen till Sörmland endast 1,5 mil till Katrineholm som alltid varit vår stad. Turligt nog lättades det lite på byrålådan så jag fick ta del av utbildning och stöd. Det har aldrig under dessa 16 år vi bott här ute på landsbygden varit svårt att få kontakt med Nävertorps vårdcentral som jag också vill ge beröm. Både läkare, sköterskor och övrig personal där är toppen. Även utredningar av sjukdom och behandlingar har skett på Kullbergska sjukhuset och Mälarsjukhuset mycket smidigt.
Utan anhörigstödet hade det varit mycket svårare för mig. Jag ingick i en grupp med 8 - 10 anhöriga där vi fick utbildning. Det har känts mycket bra att träffa andra i samma situation som verkligen kan förstå då vi fick prata av oss vid mötena för det är en stor nästan övermäktig sorg när en närstående drabbas som i det här fallet av demens: finns men ändå inte.
Min man vistas växelvis här hemma och på ett boende i Finspångs kommun men står i kö för särskilt boende i Katrineholm och då blir han förstås skriven i Katrineholm. Jag arbetar av och till i Katrineholm så det skulle ju kännas helt bakvänt att åka tillbaks flera mil för att besöka honom samt att andra nära anhöriga bor i Katrineholm. Jag vill ändock nämna att det är min mans egen absoluta önskan att det blir så då vi talade om detta innan han blev sämre.
Tack till alla i anhöriggruppen och ett jättetack med varm kram till Margareta Helgesson och Ann-Louise Århage, anhörigcentralen.
Rose-Marie Pihl Larsson.