Jag är en ung undersköterska som jobbar inom äldreomsorgen på ett Säbo boende i Katrineholm. När jag började där tyckte jag det var fint. Nya lokaler, bättre och mjukare golv och fin stor personalmatsal. Men där tog de bra sakerna slut.
Det är dålig ventilation. Alldeles för små rum och badrum för att vara så dyrt för dom gamla. Men framför allt, dålig bemanning. Eller till och med för många så vi flyttas runt på alla avdelningar och jobbar på ställen där vi inte känner dom boende. Jag trodde det skulle bli bättre på det nya stället men det är värre. Och med en ny chef kan jag säga att det är inte mycket bättre. Tror vi jobbar på någon slags fabrik och skickar oss överallt.
De boendena som vi är där för blir oroliga för att det är nya ansikten nästan varje dag. De blir så glada att de nästan gråter när de äntligen får se en på avdelningen för att man har varit borta länge och jobbat på andra avdelningar. Ska det vara så?
Jobbar vi inte där för våra brukare? Som ska känna trygghet? Och det handlar inte om att skaffa massa rutiner eller bättre inskolningar för att det ska fungera. Utan sätta personal där boende känner oss och kan på så sätt känna sig trygg. Jag har jobbat i 5 år men har sätt mycket och varit med om mycket.
Jag utbildades för att ta hand om människor men det känns som att man är en trasdocka och flyttas hit och dit. Äldreomsorgen känns snart som en fabrik och inte ett boende. Vi personal gör så mycket runt om så vi hinner knappt ta hand om våra gamla. Är det inte utbildningar så är det att beställa mat eller varor eller sitta på möten eller gå runt och ta hand om andras arbeten och fixa andras problem. Vad hände med äldreomsorgen? Hur blev den så här?
När prioriteras att ta hand om allt annat än de äldre? Jag kämpar ändå för mina kollegor skull. Och de äldre. Men är trött på skiten nu. Tack för mig.