Replik på insändaren "Betraktaren äger rätten till tyckande" publicerad 13 november.
Tack Truls Olin för ditt svar. Även om du valde att inte redogöra för dina mer personliga tyckanden om Motorisk scenografi (Vandrande husen) - som min fråga egentligen gällde - så tycker jag att svaret var upplysande och intressant.
Jag är fortfarande nyfiken på om det finns mer att lära av Motorisk scenografi. Du skriver om konstnärer som - citat: "... i sina arbetsmetoder förhåller sig till samtiden och med det arbetar tematiskt med den samhällstruktur som styr och påverkar i vårt samhälle. Detta i sin tur påverkar konstverkets utformning och symbolik som gör att det blir intressant och angeläget. Men det är betraktaren själv som till sist äger rätten till sitt eget tyckande om konsten och med det kan verket bara vara lekfullt lustfyllt eller ha den allvarligare underton som ofta konstnären eftersträvar."
Själv uppfattar jag det här konstverket väl närmast som "lekfullt lustfyllt" men den sista delen av citatet tycker jag är intressant, den som handlar om "... den allvarligare underton som ofta konstnären eftersträvar". Det skulle vara intressant att veta om konstnärerna i det här fallet, Annika Oskarsson och Thomas Nordström, har haft en sådan strävan.
Kan inte du Truls Olin vidarebefordra frågan till konstnärerna och fråga dem huruvida de har haft en sådan strävan och i så fall vad som eftersträvades?
Sven Tegsveden