Nu är äntligen fotbollsallsvenskan igång och snart också alla våra lokala lag i de lägre seriesystemen. Visserligen kan vi numera se fotboll i tv-rutan året om, men vår allsvenska är det trots allt något visst med. Sprungen ur det uppväxande folkhemmet med stjärnor som Sven Rydell till dagens Marcus Rosenberg har allsvenskan fått sitt stadiga grepp om supporters och fans. Och intresset tycks bara stiga. Det digra utbudet i tv och att lägga matcherna på olika tider och dagar är självklart en smart och vinstgivande idé. Vi fotbollstokiga ser till att vi har dessa kanaler som tillhandahåller vårt stora intresse.
Nå, men spelet och spelarnas förutsättningar har ändrats betydligt genom åren. Från amatörer som nöjde sig med att få ett jobb på fabriken till dagens helproffs med miljoninkomster om året. Plastgräs och allvädersmattor har också ändrat spelet.
När svenska landslaget numera ställer upp sin laguppställning så är alltid frågan – vem ska spela bredvid Zlatan? Två man alltså i "kedjan." 3-4-3 eller 4-2-4 eller någon annan sifferkombination kan det också vara.
Men hur var det förr? Jo, fem anfallare – en vänsterytter, vänsterinner, en center, en högerinner och en högerytter. På mittfältet en vänsterhalv och en högerhalv. Försvaret bestod av en vänster och en högerback. Så en centerhalv och en målvakt förstås. Senare benämndes centerhalven som "libero."
När man numera ser på gårdagens startelvor och jämför med dagens elvor, så ser onekligen dagens uppställningar mer defensiva ut. Fem i kedjan är trots allt fler än två. Undertecknad har lekt med tanken på en match mellan gårdagens uppställning kontra dagens. Hur skulle det gå? Skulle dagens "defensiva" uppställning skåpa ut gårdagens anfallsvänliga och "mindre försvarsbenägna" lag? Eller tvärtom?
Skulle vara intressant om någon fotbollskunnig person kunde ge sin syn på en sådan match och undertecknads funderingar.
Kenneth Gustafsson