Kommentar till insändaren "Ju mer pengar de får, desto längre sitter de kvar", publicerad 11 mars, av signaturen "Härdad finne".
Du kan inte sitta sådär i vinter, säger jag, du kommer att frysa ihjäl. Jag sitter på huk framför en av de rumänska tiggarna i stan, en av de medmänniskor jag lärt känna.
Hen ser mig djupt i ögonen och svarar att vad som helst är bättre här än i Rumänien.
Det går en kall kåre utefter ryggraden och jag inser mina begränsningar att hjälpa.
Kompisen, som bor i Stockholm, bekräftar att de är himla många numera och inte ens en rätt tät kompis har råd att ge till alla. Själv hörde jag kommentarerna när den första tiggande kom hit till Äsköping. Plötsligt satt en kille utanför ICA och många av oss kände sig väldigt obekväma. Oj, här också. Nu var det vår tur att stirra fattigdomen rakt i synen. Det är bara runt 70 år sedan det satt tiggare på gatorna i Stockholm, svenskar som var fattiga. Jag anar att det är därför vi känner sådant obehag inför tiggeri, det kunde vara vi, det är bara en generation sedan.
På fina Östermalm, där jag växte upp sitter fortfarande metallskylten kvar på porten, i alla fall 2003 när jag var där sist. Den att tiggeri är förbjudet i fastigheten. Vet inte hur främmande ens skulle komma in i huset, för numera är det porttelefon överallt, allt för att hindra intrång från oönskade element. Men skylten sitter kvar, bara så man vet alltså.
Till signaturen vill jag bara säga att jag har varit gift med en finne, hans föräldrar kom till Bulten-Kanthal i Hallstahammar i slutet av 1950-talet. Till Sverige ena dagen, in i industrin den andra. I dag är det inte så lätt, industrijobben försvinner, konkurrensen om jobben hårdnar, vi är fler numera. Då finns det inte plats för en rumän, som inget hellre skulle önska än att få jobb, med en utbildning som räckte till grundskolan, sedan tog pengarna slut. Chansen att överleva är att tigga, då kan man sända hem pengar till sina barn eller kanske bygga på ett hus så man har någonstans att bo. En av mina rumänska vänner sa också att en del har pengar, jag har det inte, that´s life. En rätt otäck kommentar, så jag fortsätter att ge när jag har men inte lika mycket varje gång när jag möter fattigdom hela tiden. Även jag vill överleva.
Gunnel Malm, Julita