Jag känner sorg. Sorg över en skog som inte längre finns. Alla skulle inte kalla det för skog. Det var en smal remsa med många träd och buskar mellan Valla samhälle och riksväg 55/57. Några kallade den för Gamla parken andra för Apskogen. Nu finns bara några träd här och där. Massor av ris på marken och stora vattenfyllda sår orsakade av skogsmaskin.
I den här lilla skogen har jag gått med mina barn, dagbarn, barnbarn och nu senast med mitt barnbarnsbarn. Stigen runt den lilla skogen har också under perioder varit en del av min morgonpromenad. En skog bara några gator bort från min bostad. Ingen stor väg att korsa. Det går inte att räkna alla mellanmål som jag har ätit där med barn. Där i skogsluften har barnen tränat sin motorik. Lekt kurragömma och andra styrda lekar, men också egna fantasilekar. Där har också barnen lärt sig skillnaden på gran – tall – en. Sett vårens första videung och följt björkens knoppar. Plockat liljekonvaljer, ätit blåbär och smultron. Barn och natur är en underbar kombination. Allt detta så nära riksväg 55/57, men ändå med en känsla av att ha varit i en skog. Träd och buskar skyddade oss från bilarna. De hördes som ett lågt brus, men vi såg dem inte. Nu finns det inget skydd längre.
Parkbänkar i den lilla skogen vittnar om att fler än jag uppskattade det här grönområdet. Att kunna ta en promenad på en mjuk skogsstig i stället för på asfalt. Även efter det att orken i benen har trutit.
Jag vet att man måste skörda mogen skog för att få ekonomisk vinning. Alla träd som skördades här var dock inte fullvuxna. Långt därifrån. Massavedstravarna är höga. Det är två saker som jag funderar över. Varför skövla denna lilla skog? Några fler avverkade träd och skogsremsan hade klassats som ett kalhygge. Hade det inte räckt med en försiktig gallring? Och varför lät man inte en skogsarbetare med häst sköta arbetet i stället för en skogsmaskin. Det tar år innan såren i marken är läkta.
Asta F