En sann solskenshistoria som började rätt så illa. Min man bröt lårbenshalsen, den läkte, han ramlade igen, blev rullstolsburen och fick korttidsboende på Lövåsen. Diabetessåren på ben och fötter blev sämre, nya tillkom. Det blev en ond cirkel av stillasittande utan möjlighet att träna, mycket mediciner, rubbad dygnsrytm och tilltagande demens. Man diskuterade till och med amputation till hans och min stora förtvivlan.
Då blev en plats ledig på Malmgården i Sköldinge, ett av kommunens "bortglömda" samhällen. Jag besökte hemmet och berättade om min mans vårdkrävande situation. Till svar fick jag: "Vi ska ta hand om honom på vårt allra bästa sätt." Vilken yrkesstolthet!
Nu börjar en tid av djup beundran och stor tacksamhet till all personal på Malmgården. De tog hand om såren, vilket medförde en stor extrabelastning, utan merbetalning eller extra personal. Detta utöver den vardagliga skötseln och omvårdnaden. Vi har verkligen känt en stor värme och kärlek från personalen.
Nu är såret i foten så gott som läkt, han kan stå igen, har mindre ont, tar färre tabletter, tränar i gångstolen, lånar böcker igen, jobbar med sin dator, är glad och pigg och en helt annan människa.
Hela min stora familj och jag är så glada och tacksamma för detta. Då räcker det inte med en blomma till advent eller en tårta. Jag vill ge mer, men vad? Då kom jag på att det vore trevligt för både personal och boende att låta glasa in balkongen. På så sätt förlängs utesäsongen och kunna glädjas åt den fina trådgården. Detta ville jag gärna vara med och finansiera. Men så besvärligt det kan vara. Orkar inte beskriva hur många samtal jag hade till olika personer på KFAB utan att få respons. De flesta ringde aldrig tillbaka, inte ens vanlig hövlighet. Ingen respons alls har jag fått. Vad gör man, ger upp?
Till sist vill jag säga till alla ni som arbetar med våra medmänniskor som behöver er hjälp, att ge glädje och tröst till dem. Kort sagt: Alla ni som arbetar på Malmgården, tack att ni finns.
Gisela Björklund