Känner mig både irriterad och ångestfylld när jag passerar tiggare i ur och skur, snart sagt sittande utanför alla butiker. Kan som pensionär omöjligt lägga i alla burkar.
Har inget emot att hjälpa nödställda. Sänder en slant då och då till någon organisation. En slant som råkar bli över av månadens fickpeng, som blir mindre varje år, den 18:e.
Kommer att upphöra med detta då det visar sig att huvuddelen hamnar i plånböckerna hos administratörer (chefer) för verksamheten.
Har full förståelse för att människor som lever under svåra ekonomiska förhållanden och dessutom för svårt sjuka.
Med den utveckling som håller på i vårt "paradisiska Sverige" så lär det inte förvåna om särskilt utsatta fattigpensionärer börjar tigga (för att undvika kronofogden). De sämst ställda ska klämmas åt.
Bankernas gemensamma vinst, cirka 105 miljarder kronor (kundernas pengar?) torde återgå i någon form till kunderna och inte till giriga banktjänstemän och aktieägare. Sänk låneräntorna.
Ge ett gått råd. Hur ska denna problematik lösas? Kanske hjälp i hemlandet är en lösning?
Bekymrad pensionär