Jonas Norberg skriver i en insändare: "Vi kan inte låtsas som att vi inte vet om slaktdjurens lidande. Vi är inte strutsar". Det är Jonas Norberg som ägnar sig åt strutsbeteende. Han tror uppenbarligen att de vilda djuren inte lider. De går lyckliga i skogen, och när deras tid är ute, så vänder de blicken mot himlen och meddelar att de är redo för hädanfärden. Tyvärr Jonas, så är det nog inte. Djur kan precis som människor drabbas av allehanda sjukdomar. Och det är precis vad som händer. Tama djur får veterinärhjälp, men de vilda får stå ut med sina plågor. Det gulliga rådjuret som drabbats av någon sjukdom som gör det oförmöget att röra sig, får hjälplöst ligga på marken och titta på när korparna kretsar runt i väntan på att kunna hacka ut ögonen. Det är frihet det, Jonas Norberg.
Norberg påstår vidare att "för varje slaktdjur som föds upp trängs ett vilt djur undan". Det är bara fånigt att tro att detta skulle vara ett nollsummespel. Hur har Norberg kommit fram till det?
Allra underligast blir hans inlägg när han uppmanar mig att tänka mig "att du ligger på en underbar badstrand med en iskall jordgubbsdricka i handen och så kommer någon dit med en slaktpistol och skjuter dig i pannan. Det vore helt okej, eller hur?" Nej, det vore verkligen inte OK, för jag är humanist. Men hur är det med dig, Norberg? Tycker du att vi i rättvisans namn ska införa slakt av människor så länge vi tillåter slakt av djur?
Norberg undviker sorgfälligt att kommentera de konsekvenser av ett djurfritt jordbruk som jag tog upp. Han ägnar sig i stället åt idealistiska drömmar. Problemet är som sagt inte att vi äter kött, utan att vi äter onödigt mycket kött. Köttindustrin gör inte tillräckligt för att tillförsäkra djuren att kvalitativt liv under färden fram till slakt. Men slakten är ett mycket skonsammare sätt att sluta sina dagar än att plågas till döds i skogen.
Urban Lundin