På 1990-talet besökte jag reningsverket i Katrineholm, jag blev visad runt av kunnig personal och vi diskuterade ingående rötslammets vara, eller icke vara. Då var det en del kritik i samhället mot slammet på åkrarna, i dag verkar det hela vara helt accepterat. Jag har aldrig trott på det här gödningsmedlet för vår blivande mat.
Det finns massor med otyg kvar i det och även en hel del tungmetaller, för man klarar ännu inte att sila bort allt som inte är nyttigt. Tack och lov kan jag välja ekologiskt odlat för då är jag mer garderad att slippa slammet.
Så härom dagen väcktes jag av en hund som, definitivt, mådde urdåligt. Tiken är snart 12 år och när avföringen var kolsvart slog oron klorna i mig direkt.
Eftersom hon var så risig fick hon följa med mig till stan, då kunde jag ha henne under ögonen hela tiden. Som tur var piggnade hon till och på eftermiddagen var hon samma glada och positiva hund som vanligt.
Det tog ett tag innan jag kom på vad hon blivit dålig av: rötslam. För vi hade gått där det hade körts sådant och kanske hade hon petat i sig några munsbitar när jag inte såg det, matglada hundar gör det. Och eftersom jag är lite påläst vad det innehåller kopplade jag direkt. Man kan ju skoja och säga att all östrogen, i slammet, kanske ger pojkvänner som är väninnor i stället i framtiden, eller att folks värkmediciner gör att vi andra inte har ont, eller kanske varan/hjärtmedicin skyddar yngre också.
Men nej tack, jag vill inte få i mig mer än jag bestämmer själv och definitivt inte andras medicinrester och tungmetaller. Ett gott råd: låt inte hunden käka slammet, om den gillar sådant, och ät själv ekologiskt.
Gunnel Malm, Julita