De etiska reglerna inom vården säger: På det sätt vi vill att andra människor ska behandla oss så ska vi också behandla dem. I sin förlängning talar den också om hur vi ska bemöta varandra, hur vi ska visa empati. Detta är den gyllene regeln. Den och principen om alla människors lika värde ska sålunda vara riktmärke för hur vi ska behandla och bemöta varandra. Att visa empati och att respektera människovärdet är också att erkänna att varje människa har integritet och att värna och understödja hennes självbestämmande.
Som tvångsvårdad inom psykiatrin vill jag rikta uppmärksamheten på att dessa riktlinjer inte följs av psykiatriker och en del övrig personal. Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att bråka utan vill ha ett värdigt bemötande.
Var är det goda samtalet? Jag strävar hela tiden efter konstruktiva samtal men möts av forcerande nonchalans. I vissa fall rent blockerande i dialogen som alltid tenderar till att bli en härskande monolog från psykiatrikerns sida.
Man kan sjukdomsförklara allt om man väljer att se det friska som sjukt. Jag upplever att allt jag säger och gör betraktas med sjukdomens lins. Man vill bemöta allt de säger men jag lämnas inte utrymme. Jag undrar vad psykiatriker har för människosyn? Riktar en uppmaning till alla i sjukvården: Försök tala normalt med oss patienter.
Vill också belysa att det inom slutenvården är omöjligt att få läsa sin journal. De kan i princip ostört skriva vad som helst och jag får ingen möjlighet att förklara, diskutera och motsätta mig deras ord och bedömningar som läses och feltolkas år efter år. Det bygger bara på med fler och fler misstolkningar av psykiatriker som inte ger mig rätt vård och behandling. Så sitter ni och säger att ni känner mig för ni har läst i journalen. Jag säger alltid, tala med mig i stället. Ni känner mig inte alls men kan ni bemöda er så kan ni upptäcka en sund fin god människa som snart går under om ni inte ändrar ert sätt att förhålla er till mig.
Tålmodig på bristningsgränsen