SCA:s vd Jan Johansson har tvingats avgå från sin post efter att han med SCA:s privatflyg besökt olika evenemang världen över, bland annat med delar av familjen. Fallet från sin höga position blev emellertid en mjuklandning med hjälp av den fallskärm på 22 miljoner kronor han förhandlat sig till. Utöver dessa 22 miljoner, kvitterar han ut två årslöner. Han är inte ensam om att representera vd:ar, som trots att de gjort ett uruselt jobb, belönas med bra pension och höga fallskärmsavtal.
Vattenfalls förra vd Josefson, som i maskopi med Maud Olofsson (C) köpte kärnkraftverket Nuon, trots varningar från många håll, går heller inte lottlös. Trots en förlust fram till 2014 på 28 miljarder kronor, åtnjuter han en pension på sex miljoner kronor per år.
Hur skulle Sverige klara sig utan denna elit av företagsledare? Jag ställer mig frågan om det finns någon person överhuvudtaget som är berättigad till dessa höga löner, pensioner och fallskärmar? Med tanke på vad de åstadkommit inom näringslivet undrar jag också: Hur kan man bli så rikligt belönad för att man gjort ett uselt jobb? Man ska tydligen tillhöra en elit där den övriga eliten bestämmer nivån på denna typ av ersättningar.
Personligen har jag jobbat inom tillverkningsindustrin i 50 år. Om jag gjort ett dåligt jobb hade jag fått sluta utan vare sig fallskärm eller pension. På dessa 50 år har jag tjänat sex miljoner kronor, det är vad Josefsson fick i pension per år efter att han fått sparken.
I min yrkeskår fanns det något som hete yrkesstolthet, man gjorde inte ett dåligt jobb. Om jag inte hade trivts på min arbetsplats och med mitt jobb hade jag inte varit företaget troget i 41 år.
Gubben Petson