Det talas för närvarande en del i media om att sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa fortsätter att bli fler och fler. Detta trots att alliansregeringen under sina åtta år vid makten försökte tidsbegränsa sjukdom genom att införa en bortre gräns i sjukförsäkringen. Att fortfarande vara mer eller mindre svårt sjuk var ingen ursäkt, sjukpenningen skulle dras in. Har tidigare arbetat bland annat med rehabilitering av sjukskrivna. De sjuka fick då arbetspröva med bibehållen sjukpenning tills man i samråd med läkare, försäkringskassa och individen själv kunde konstatera att hälsan var tillräckligt god för ordinarie arbetsmarknad. Denna process tog olika tid hos olika individer, men vad man kunde se var att de flesta kände sig trygga med att i egen takt återanpassa sig till arbetslivet.
Någon gång runt 2007-2008 hände något vi inte kände igen. Fler och fler blev sjukare och sjukare, många orkade inte längre med sin praktik eller arbetsträning. Fick så småningom veta att denna försämring ofta berodde på oro inför utförsäkringen. Många hade under sjuktiden med möda lyckats hålla näsan ovan vattenytan, nu sjönk de som stenar. Det borgarna av någon outgrundlig anledning kallade arbetslinjen, slog undan fötterna på de redan svaga och massor med redan hårt prövade människor gav upp, såg ingen väg ut. Ingen har någonsin på ett förståeligt sätt kunnat förklara för mig hur försämrade villkor för sjuka och arbetslösa, skulle få dem tillbaka i arbetslivet. Man säger att folk ska arbeta, inte lyfta bidrag. Javisst, att ingen har tänkt på det. Ni högerspöken som uttrycker er så och tror er veta hur det ligger till, gör de sjuka friska och ge dem och alla de sysslolösa ett avlönat arbete. Då lovar jag att problemet med det ni, om än i lite finare ord, menar är parasiterande på den i första hand högavlönade delen av befolkningen som har den stora lyckan att ha ett arbete att gå till löses. Eftersom ni under två mandatperioder vid makten inte visat några resultat att prata om vad arbetslösheten beträffar, drar jag slutsatsen att den verkliga tanken bakom ert agerande är just det som skett – de fattigare har blivit fattigare och de rika betydligt rikare. Ni har sakta men säkert börjat återuppbyggandet av ett föråldrat klassamhälle, inte helt olikt det förläningssystem som funnits i Sverige tidigare. Skillnaden nu mot då är att i stället för att ge de besuttna gårdar och gods ger ni dem pengar genom bonusar och lägre skatter, så de själva kan välja och köpa sina gods.
Nu är det ju dessvärre så att ohälsan även ökar bland de som har arbete. Orsakerna kan vara många, kanske har den ökade individualismen en del av skulden. Inte minst kan systemet med individuell lönesättning få folk att må dåligt. Systemet kanske fungerar i den bästa av världar, där de chefer som har inflytande orkar, hinner och vill vara helt objektiva och se till individens prestation. Har tyvärr sett rena skräckexempel där de som kan väntas bli besvärligast för chefen om de är missnöjda, får bäst löneutveckling, medan de som är tysta och sköter sitt arbete hamnar på efterkälken. Jag menar, någon måste ju jobba medan de bearbetar chefen. Detta och andra upplevda orättvisor lägger ofta en slöja över kamratskap på arbetsplatsen och – tänk på det chefer – minskar produktiviteten avsevärt. Så småningom leder denna inte alltid synliga fientlighet till utfrysningar och så småningom sjukskrivningar. Har sett flera exempel på detta, även om de som drabbats sällan vågar tala om orsaken till sin ohälsa, annat än mellan fyra ögon med någon de litar på och mot tysthetslöfte. Själv känner jag en person som numera svarar inga kommentarer på snart sagt varenda fråga. Så rädd är han om sin position, en liten rädd pojke med stor mun.
RB