Den stora nyheten för den politiska majoriteten i Katrineholm är nu att man ”satsar” mer pengar på förskolan.
Spännande hur begrepp kan användas. Satsar är väl tveksamt, snarare slutar man upp med att krympa förskolans kostym.
Under många år har vi påtalat behovet av mer resurser till just förskolan. Om vi glömmer allt resonemang om barngruppernas storlek eller antal barn per vuxen kan vi konstatera att utmaningarna i förskolan bara har växt.
Var tredje barn i verksamheten har i dag föräldrar som är uppvuxna i ett land utanför Sverige. Majoriteten av dessa barn talar sitt modersmål i hemmet. Det ställer stora krav på förskolan när det gäller barnens språkutveckling, en utveckling som kräver att varje barn uppmärksammas.
Det som majoriteten gjort så här långt är att bara räkna huvuden. De har inte sett till barnens behov. Behov av att både känna trygghet, stötta de med särskilda behov och se till att barnen har ett tillräckligt bra språk när de börjar skolan.
Att majoriteten väljer att inte längre enbart budgetera utifrån antalet barn, utan att kanske fokusera på uppdraget för förskolan ser vi självklart som något positivt. Men det räcker inte. Mer resurser måste till för att inte fortsätta utslagningen från skolan.