Svar till "Vi kan inte ömma om alla" publicerad 12 november.
Nej vi kan inte ta hand om alla, men vi kan ge några, se dem som människor och ta ansvar så de inte far illa. Det känns, i allra högsta grad, som vårt ansvar som medmänniskor. Och det är väl lite intressant att vårt kommunalråd inte orkar svara utan att någon annan gör det, det visar väl tydligt hans inställning.
Vistelsebegreppet får jag inte heller förklarat, det man kan läsa om i SoL 2a det vill säga " Den kommun där den enskilde vistas ansvarar för stöd och hjälp" och så följer ett antal paragrafer som kommuner kan hävda ger dem rätt att avvisa hjälp. Mycket praktiskt och det är väl där någonstans Dahlström hänger upp sina uttalanden.
Så undrar skribenten om jag, som är så storstilad (?) inte kunde låta folk bo hos mig. Jodå, skulle jag gärna göra om jag, och sonen, inte var helrisiga ibland. Vi är inte trevliga att umgås med då, klarar knappt att umgås med oss själva, än mindre andra. Om jag bodde i eget hus gick det också bra och om jag hade bil så jag kunde skjutsa in dem till stan igen. Tyvärr fungerar det inte. Utan jag ger, när jag har pengar, pratar alltid en stund om de kan engelska, sedan tar jag en lott ibland och är det vinst delar jag 50/50 och det kommer jag göra även om det blir en större summa.
Det går också bra att engagera sig i frivilligorganisationerna, så även kyrkan. Det här är mitt sätt att vara medmänniska. Vilket är ditt sätt, Sven Olof Eriksson?
Gunnel Malm, Julita