I nästan varje klass i Sverige går 2–3 elever med en funktionsnedsättning (ADHD, ADD, autisim, Asperger, dyslexi med mera. Cirka tio procent av befolkningen har detta annorlunda sätt att se världen. Mitt barn är ett av dem och det gör att vardagen inte flyter på som för de flesta andra.
Varje morgon är det planering för att få till de rutiner som fungerar för att hinna till skolan i tid och med energi som ger de bästa förutsättningar för en lyckad dag i skolan. Jag gör allt jag kan för att förbereda mitt barn för skoldagen med den lilla information jag får från skolan.
Jag hämtar nästan dagligen hem mitt barn i ett tillstånd blandat av upprymdhet, sorgsenhet och ilska för att mitt barn inte fått det stöd hen behöver på lektionstid och raster. Kunskapen finns inte hos alla i skolan att bemöta mitt barn och anpassa skolan efter de enkla saker man kan göra. Ett av de enklaste sätten är förberedelse och planering ihop med tydlig struktur, men tiden och kunskapen finns inte.
Flera gånger i månaden kommer mitt barn hem med skador på kroppen för att incidenter uppstått på raster där barnen själva får lösa de uppkomna situationerna. Jag får sällan information från skolan om hur dagen varit, fast jag flera gånger bett om det, utan får gissa mig till genom att lirka ur mitt barn varför hen ligger under täcket och gråter hysteriskt i en timme eller är så arg att hen förstör saker i vårt hem.
Ibland somnar hen redan klockan 18 av utmattning, men oftast är kvällarna fyllda av oro för morgondagen. Magont och huvudvärk, för mitt barn vill som alla vara den duktiga som får beröm. Mitt barn vill som alla barn få beröm och klara av det de övriga i klassen gör men kunskapen till att ge mitt barn den hjälp med struktur finns inte.
Detta är vardagen för många barn i skolan i dag för en familj med barn med funktionsnedsättning.
Hur många gånger har jag inte fått höra vilken dålig förälder jag är som inte kan uppfostra mitt barn till att sitta still, prata när det är hens tur och så vidare. Men en funktionsnedsättning går inte att uppfostra bort, man får hitta rutiner och krav som barnet klarar. Man kan inte åka på alla de träningar som de jämnåriga gör, för dagen har kanske varit för mycket. Man kan inte åka och handla hur som helst utan måste planera och gå igenom planen med både plan b och c i bakhuvudet.
Mitt barn ger mig så mycket glädje varje dag men mitt hjärta blöder för allt hen måste utstå på grund av okunskap från samhället.
En sliten mamma