Kommentar till" Lelles" text 13/10 angående ambulansvården.
När min funktionshindrade son fick en akutinfektion, med svårt att andas och nästan avtuppad ringde jag först sjukvårdsupplysningen som, givetvis, hänvisade till 112. Där var man mycket snabb med att lova ambulans. Men sen hände något. När jag hjälpt sonen nerför trappen, som han förövrigt knappt kunde gå nerför, så ringer det igen. Antar att kvinnan som ringde var från 112, SOS, eller vad tusan alla ställen heter idag.
Hon undrade om ambulans verkligen var nödvändig. När jag frågar sonen hur han mår, om han kan andas bättre, så kommenterar kvinnan det med "att han behöver nog ingen ambulans, han kan ju prata"! Där någonstans blev jag lite hetsig kan jag erkänna och talade om vad jag tyckte och att nu var det bara att sända den där j-la ambulansen. Jodå, den skulle väl komma då, men inte med blåljus (!) vilket jag, allvarligt alat fullkomligt sk-t i bara den kom. Och när bilen äntligen anlände fick sonen ett otroligt proffsigt bemötande, precis som senare på Kullbergska.
Men jag säger som jag sa till en doktor en gång när hon undrade varför jag inte kommit tidigare, det är väldigt mycket folk mellan dig och mig! Råd till alla som vet att en närstående är allvarligt sjuk, stå på er och ger er inte! Hade jag inte varit hemma hade sonens liv, kanske, varit i fara och det går väldigt fort att bli sjuk ibland. Från frisk till, nästan, dödssjuk kan det ta någon/några timmar bara.
Gunnel Malm, Julita