Jag läste om en man som gått in i väggen tre gånger, lätt gjort kan jag bekräfta. Speciellt för oss som är överambitiösa, halvneurotiska och har en total tro på att vi orkar allt.
Jag räknar mig till den kategorin, typ A kallas vi visst, eller också har vi någon annan hipp diagnos. Det är vi som inte inser att åren går och man inte orkar lika mycket som förr, det är vi som fortfarande ser en ung, stark, oövervinnerlig människa i spegeln.
Det är vi som… eller hur dum är man egentligen?
Människan har inte hur mycket resurser som helst att ta av, vi måste ha tid för återhämtning och glädje också. Jo, jo jag vet. Men vi vill ju så förbaskat mycket, allt är ju så himla kul att man kan damma i väggen hur glatt som helst och... hoppsan så var det dags igen.
1987, tio år efter mannen i reportaget, gjorde jag samma sak och inte ens då visste man vad det handlade om. Vid min sjukpensionering fick det dock ett namn, det kallas kroniskt trötthetssyndrom numera. Fast egentligen vet man väl inte vad det skall kallas, när folk inte orkar mer, när hela kroppen värker, ens psyke inte tål någonting och total kollaps är några meter bort. Inget känns kul, inte ens det man gillar, alla är emot en och det enda man vill är sova och vara ifred.
Känner du igen dig? Då vill jag bara varna dig, jag kom aldrig tillbaka till ett arbetsliv jag älskade, akta så inte du faller i samma fälla.
Ta inte på dig för mycket utan vik tid för återhämtning också annars har du en stresstålighet som är lika med noll resten av ditt liv. Och vet du vad som är det läskiga?
Idag, när jag är ålderspensionär, kan jag gladeligen falla i samma fälla igen TROTS att jag är väl medveten om farorna. Är man riktigt klok egentligen?
Gunnel Malm, Julita