Svar till insändaren "Skolorna behövs när Katrineholm växer" publicerad 29 augusti.
Trots att jag bara var sjutton år så minns jag det så tydligt. Jag minns när kommunen bestämde sig för att sänka en landsbygdsskola, som var och borde varit en stolthet för Katrineholm som kommun. Det talas alltid om "en levande landsbygd". Hur kan en landsbygd leva och blomstra utan en skola? En skola som hade egen odling av ekologiska råvaror. En egen odling i samarbete med landsbygdens bönder. I samarbete med barn och föräldrar. En levande landsbygd. En blomstrande skola. Glada barn. Stolta och pigga pedagoger. Tills dagen då stormen kom och sänkte skeppet. Glädjen, orken och hoppet sänktes ner i en avgrund. I dag låter det som om stormen aldrig funnits. Som om en levande skola med lagom stora klasser alltid har varit målet. Man ska bygga ett nytt flaggskepp. Det som så vackert ska få symbolisera ett växande Katrineholm. Man ska ta sig ur stormen med ett nytt skepp. Ett nytt skepp där man ska boosta pedagogerna med ny energi genom nya lokaler, mindre klasser och bättre samarbete. Det låter bra. Men trots att jag bara var sjutton år så minns jag. Jag minns att denna framtidsdröm redan funnits. Och inte bara på en skola, utan på fler. Innan stormen kom. Innan stormen som skövlade mängder av pedagoger, flera skolor och massor av energi kom. Stormen som i dag är glömd. Stormen som egentligen lett oss dit vi är i dag. Låt nu inte dem som i dag bara är sjutton år sitta här som jag och minnas. Minnas en tid där framtiden redan funnits. En tid där skolan och landsbygden blomstrade. Se i stället till att rusta det nya skeppet ordentligt från grunden. Rusta det för hårda vindar, höga vågor och mörkare tider. Men låt det inte sjunka - för vi minns.
Hanna