Vi har fått en kulturminister i Sverige som inte vill erkänna att det existerar en svensk kultur i vårt land. Hon heter Jeanette Gustafsdotter och har fått, minst sagt, en tveksam start på sin nya post. Från den märkliga intervjun med SVD:s Stina Oscarsson till frågestunden i riksdagen, där det obarmhärtigt avslöjas att hon hamnat på fel plats.
Vid frågestunden tog Kristina Axén Olin (M) upp den misslyckade intervjun och frågade kulturministern vad hon anser att kultur är? I stället för att svara direkt på frågan gav hon en förvirrad kommentar om att hon vill ”motverka det demokratiska samtalet som drunknar i hat och hot”, men tillstod senare att det finns ”någonting som heter kultur i Sverige”.
Nej, vi behöver en kulturminister som återupprättar sitt självklara uppdrag att förvalta och utveckla vår egen kultur. Men vad förknippar vi med svensk kultur? Det kan beskrivas som – livsmönster och tradition. Sättet att leva, tänka och organisera sitt samhälle. För det finns litteratur, konst, musik och konsthantverk som på goda grunder kan beskrivas som svenskt. Och vi svenskar har väl rimligtvis ett intresse att det ska finnas en kultur som vi känner oss hemma i. Som uttrycker vår särart, och som vi skapar i samklang med vår natur, vårt sinne, vårt språk och vår historia.
Hur kan man som svensk kulturminister tycka något annat än att det är viktigt att vi odlar vår egen svenska kultur? Att bejaka sin egen existens, särart, har ingenting med hat och hot att göra. Kulturen är vår själ och den går vidare från generation till generation.