Det pågår en köttromantik i samhället. Den blodröda färgen flödar och förenar de förälskade. Det har blivit så normalt med begäret till kött att människor inte längre reagerar på var det kommer ifrån. Och det framstår som mat utan kött är prosaisk.
I media är romantiseringen en icke sinande ström av romantiska kött-tv-program där kockar sjunger lovsånger till köttet. Slaktare, jägare och styckmästare är själva Amor i köttromansen. I radions matprogram fräser baconet medan någon pratar ohämmat om sin kalvbrässromans. På köttreklambilderna ser man blodigt rött kött, gärna på en skärbräda av trä tillsammans med rekvisita såsom en persiljekvist, några korn av peppar, olivolja i en fin karaff och ibland även en kandelaber. Den vassa kniven är ofta censurerad i själva bilden.
Om man firar jul. Då är det rosagrå köttstjärtromans som gäller. Om man firar nyår. Ja, då är det köttromans à la oxe. Filén på nyårsafton kom sannolikt från en mjölkko. En ko på cirka fem år vars mjölk har sinat. Hennes alla kalvars vita mjälla kött har för länge sedan inmundigats av köttromantikerna. Innan mjölkkon gör sin dödsentré på slaktscenen kommer hon att undra vad det här är för värld. För kor, liksom människor har känslor. Vi tycks tro att det är något förunnat oss humanister.
Lilian Bäckman
Medlem i Djurens rätt